Jag hör inte till dem som säger ”Vi måste våga prata om psykisk ohälsa” – det känns som att det är det enda vi gör idag. Ändå eskalerar det, så vi måste prova något annat. Vi kanske måste ändra på hur vi pratar? Ändra vårt fokus i samtalet. Prata om var vi vill befinna oss istället för att sjunka för djupt i hopplösheten där vi står.
Det är svårt att sätta fingret på det, men det börjar ibland som en diffus känsla av irritation, en sorts avsaknad. En vagt märkbar förnimmelse av att något skaver, något fattas. En rastlöshet. Du försöker fylla tomrummet på olika sätt, men varken mat, träning eller Netflix stillar din oro. Det är som att meningen med saker och ting gått förlorad? Och rastlösheten vill inte lägga sig. Den kanske tar pauser, men försvinner inte, kommer hela tiden tillbaka.
Det kryper i nerverna, det rör sig i ditt inre.
Något vill ut.
Att inte få utlopp för sin kreativitet kan säkert arta sig på lika många sätt som det finns människor, men i min roll som rådgivare i kreativ kommunikation och skrivande möter jag ofta samma grundberättelse: människor känner sig tomma. Som att de förlorat något på vägen. De springer och springer så fort för att hinna någonstans och märker inte att de tappat det viktigaste: att bejaka lusten och längtan. Att ha kul! Det där vi hade i oss från början. Det där som gjorde att nyfikenheten tog över. När vi klättrade i träd för att vi drevs av utsikten, och helt glömde bort att vara höjdrädda.
Människor jag möter längtar helt enkelt efter att uttrycka sig. Kanske kommer det med åldern, kanske är det dagens samhällsklimat, kanske är vi trötta på yta. Oavsett anledning: människor runtomkring mig har börjat respektera sin kreativitet för de märker att det får dem att må bra.
Läs hela artikeln på Motivation.se!
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer