Helt utan belägg vill jag påstå att det inte enbart är stressen som får oss att må så dåligt nuförtiden – det är också vår undantryckta kreativitet som sänker oss. Givetvis är det inte så enkelt, men fundera en stund på om det skulle kunna ligga något i det. För en konsekvens av att vi aldrig stannar upp i snurrandet, är att vi tappar både synen och hörseln. Vi ser inte våra egna tankar och ideér, hör inte våra behov, blir långsamt innehållslösa skal. Här kommer några metoder för att hålla kreativiteten levande i vardagen.

Vi behöver tankemellanrummen lika mycket som vi kräver kärlek och vatten. Man kan inte dra upp fröer ur jorden. Kreativitet funkar precis på samma sätt. Måste få ro att växa som den vill, otuktad och fri. Den behöver space för att kunna slo rot. Jag vill uppmana dig att respektera din kreativitet för att livet blir roligare så. Men det kommer inte gratis i en samtid som kräver din uppmärksamhet hela tiden.

Jag tror att kreativitet är en del av varför det känns meningsfullt att vara människa. Jag tror att behovet av att skapa är lika viktigt för oss som närhet, mat, kärlek och trygghet. I någon sorts uppdaterad behovstrappa – där fungerade wi-fi också kommer relativt högt upp – måste vi helt enkelt respektera vårt eget behov av att uttrycka oss för att inte skrumpna lite inombords.

Definitionen av kreativitet är vid och bred och forskarna är inte eniga om vad det egentligen är. Förmåga till problemlösning är en definition. Konstnärliga uttryck en annan. Motivation är inte heller oviktigt i sammanhanget.Vad vi lägger i ordet må vara individuellt, men för mig har begreppet ändå en central betydelse: att vara fri. Och det är så jag väljer att alltid tänka på kreativitet – som en frihet, oavsett i vilken form vi väljer att använda våra kreativa förmågor.

Att vara fri i tanken, fri från pålagda föreställningar om oss som individer, att fritt få uttrycka sig, att kliva bortom sina egna gränser och prova på nya tankar. Kokar man ner det till sin essäns så handlar det egentligen om att återta det där som vi föddes med: barnets oförstörda förmåga att köra på impuls, lust och längtan. Att låta idéerna virvla fram, utan att hindras av inre spärrar eller pålagda föreställningar om vad som är rimligt.

En längtan efter att klättra i träd

Som barn intellektualiserar vi inte, vi värdera inte om vi ska klättra upp i trädet eller ej. Vi gör inga riskbedömningar, beräkningar eller sannolikhetskalkyler för vad som kommer att fungera eller inte. Vi bara gör. Vi bara är…

Fungerar det inte hittar vi en annan lösning, ser världen från ett annat håll, vänder, vrider, kastar om. Vi omdefinierar, omvärderar, hittar nya vägar och drivs helt av längtan av att komma upp och se utsikten från trädet. Allt annat är underordnat.

Det här har vi i oss. Alla vi människor har det, det vill jag hävda bestämt. Men med tiden begravs vår fantastiska förmåga under lager av anpassning. Omvärldens blickar får oss att förstå vad som är lämpligt och inte. Vi börjar bygga upp hinder inom oss för att inte framstå som okontrollerade och märkliga i relationen till verkligheten. Tankar som ploppar upp stoppas tillbaka gång på gång, och till slut kommer de inte ens upp till ytan. De har vant sig vid att det inte är någon idé för det är ändå ingen som lyssnar.

Hoppa över hinder

Jag tror inte vi helt kan kliva tillbaka – och det är nog inte heller önskvärt. Men jag är övertygad om att vi kan lätta ganska mycket på våra lager, hoppa över våra inre hinder och lura oss själva att få syn på den där ungen som fortfarande springer runt som en ihärdig galning där inne. Hen skrattar och skriker, klättrar och hoppar, konstruerar drömmar och tankar – nästan ingenting är omöjligt.

Att möta den där ungen kan bli både spännande och smärtsamt, för det var kanske aldrig särskilt snällt att lämna hen ensam där inne. Det kan innebära att en del skit måste rensas ut. Det gäller att ha tillit till att det under den gråa massan finns en färgglad och bortglömd värld att återupptäcka.


Jag vill föreslå ett antal konkreta saker att göra för att lyfta på filten och blicka in i din egen kreativitet, in din egen kreativa hjärna.

Pausa!

Det låter enkelt, men är tyvärr inte det. Med pauser menar jag små tillfälliga pauser under dina jobbtimmar, men också paus från verkligheten.

Ensampromenader utan telefon, ens i fickan. Det är färre som vill nå dig än du tror och det är oerhört sällan så akut att den inte kan vänta en halvtimme. Prova. Det kanske generar ångest, men i så fall: ta tag i den ångesten. Låt inte också den bli ett hinder för dig. Se den istället i vitögat och utnyttja det faktum att det finns en kraft även i ångestkänslan.

Märk väl att jag inte pratar om mindfulness här – jag kan ingenting om mindfulness. Min ingång till nuet går via text och tankar och formuleringar. Att tänka på inget är också nödvändigt, men det är inte det jag syftar på här. Här är vi ute efter att få tag i idéerna, inte rensa bort dem och bli tomma.

Kalla det kreativitetspromenader. Tänk att du aldrig får gå hem förrän du har upptäckt något nytt inuti. Tänk så. Och fortsätt gå tills det släpper. För det gör det.

Dagdröm!

Våga utmana dig själv i att sitta och stirra tomt framför dig eller ut genom ett fönster. Och tro inte att det kommer gratis. Det kommer att vara lika klurigt som att pallra sig iväg till gymmet (för vissa iaf…). Men gör det ändå.

Nästan allt idag är lättsmält, utom vägen in i dig själv. Ta inte den lätta vägen ut för du kommer ångra dig på dödsbädden.

Skriv!

Inte helt otippat på en sajt som denna vill jag uppmana dig att skriva.

Oavsett på vilket sätt du använder skrivandet så är det ett utmärkt sätt att få syn på processen. Se förflyttningen, känn den inombords, känn trögheten när den kommer eller glid på vågen när den bär dig utan motstånd. Du kommer med tiden få bättre koll på dina kreativa inre rörelser. Du kommer se vad du behöver för att vara mer människa och upptäcka vad som hindrar dig från uttryck. Du kommer få syn på hur kreativiteten hjälper dig och vad du behöver för att nära den.

Här. Morgonsidor. En gåva du kan ge dig själv, and I mean it. Det är en förlösare jag aldrig någonsin kommer sluta hylla.

Gör det otippade!

Ett sätt att skriva – en skrivteknik – är att hela tiden försöka vara i tillståndet av överraskning. När du själv inte vet vart texten är på väg kan du också skapa en nerv som når läsaren. Vet inte hur det fungerar, men det fungerar. Det är som att du skapar äkta liv genom att simulera verkligheten där vi inte heller har en aning om hur nästa minut kommer att se ut. En för välplanerad skrivstruktur blir platt och syrefattig.

På samma sätt – skrivande fungerar som så ofta som en klockren livsmetafor – kan du överraska dig själv i livs levande livet.

Gör saker du inte trodde om dig själv. Gå på utställningar du är tveksam till, prata med människor på bussen, föreslå saker till din medmänniskor, trots att du inte riktigt är sugen på att utföra dem.

Undersök hur det här påverkar dig och din förmåga att tänka kring saker och ting. Öppnar det nya vägar? Vad får du syn på något nytt när du gör saker du egentligen avskyr? Försök att tänka aktivt och medvetet på hur du ställer dig till din omgivning. Ställ dig själv frågor – ventilera med någon som står dig nära. Dela upplevelsen och få den att växa.

Gör saker du inte trodde om dig själv och du ska se: det finns så många fler dimensioner där inne.

Den här är inte lätt. Men vem har sagt att vi mår bra av att hela tiden göra det enkla? Inte jag.

Konstnärsträffa!

Att gå på konstnärsträff är nog en kombination av alla ovanstående saker egentligen. Jag har plockat uttrycket och fenomenet från gurun Julia Cameron och ogillade till en början ordet. Tycker det låter så pretto. Känn dig fri att kalla det vad du vill – bara du utför: Gå på konstnärsträff!

Det handlar om en dejt med ditt kreativa själv (behöver jag säga “utan telefon” igen?). Det behöver inte vara något avancerat, men gärna något i en miljö som är lustfylld för dig. En miljö där du känner ett lugn och en nyfikenhet på samma gång. Museum, skogen, kafé. Inte så viktigt. Det viktiga är istället att du är tillsammans med dig själv och reflekterar över din kreativitet. Var står du nu? Vad behöver du och vad längtar du efter? Ta med anteckningsblock och fin penna.

När du driftar i tanken, dra dig tillbaka. Till din inre värld, till ditt möte med den där ungen som är så fantastiskt rolig att träffa. Och som du alltid, alltid, alltid har med dig.

Allt ljus på dig…

Jag säger inte att ett kreativare liv är lösningen på allt. Men jag säger att det blir intressantare att leva. Och jag säger att du ser saker och ting – omgivningen, problem, dig själv – i ett nytt ljus. Vad det ljuset avslöjar är individuellt och det är upp dig till dig att tolka och ta till dig vad du ser.

Men var snäll och respektera dig själv och den inre rösten som ropar. För det kommer bli ett annat liv när du gör det.

Kvartalsmedlemskap

Kvartalsmedlem

Årsmedlemskap

Årsmedlemskap

Delta i diskussionen

2 kommentarer

  1. Jag har verkligen försökt få till konstnärsträffar de senaste veckorna. Nästan skrattretande hur allt möjligt har lyckats “stoppat” mig. Allt från att jag fått för mig att inte hinna till att vid flera tillfällen stå framför en låst dörr och entréskylt som upplyser om stängt just idag. Ofta planerar jag också om – nä, inte den utställningen/bion/whatever den här veckan, det passar bättre om jag… J ä t t esvårt att bara göra. Att det inte ska behöva passa in på något annat sätt än att jag har lust, det har varit min utmaning. Tack för viktiga och kraftfulla tips!

    1. Vilken fin och insiktsfull kommentar! Det är ju det här som är så “meta”-spännande – att man får syn på hur man funkar. Jag har exakt samma utmaning! Att jag liksom inte har koll på min lust, att jag inte riktigt tillåter mig att falla för den eftersom det känns som att jag bryter någon slags oskriven regel om att vuxenlivet måste vara seriöst… typ? Ain’t that skrämmande?

      Men processen är igång! Det är huvudsaken. Sakta men säkert går vi bakåt i tiden och bryter oss in i vårt innersta där alla skatter ligger och väntar. De vi föddes med, men sen tappade bort. Så tror jag. I mitten av livet börjar vi söka oss tillbaka och följa våra fotspår.

      Fasen! Det där var ju poetiskt! Det ska jag göra en egen artikel om. Tack för inspo Ulrika! Jag gillar din hjärna.