\r\n","parent":172,"count":51,"filter":"raw","cat_ID":108,"category_count":51,"category_description":"
\r\n","cat_name":"Nyhetsbrev","category_nicename":"nyhetsbrev","category_parent":172}],"parent":{"id":0,"title":"En åsikt är inte feedback – värna dina idéer","type":"post","categories":[{"term_id":108,"name":"Nyhetsbrev","slug":"nyhetsbrev","term_group":0,"term_taxonomy_id":108,"taxonomy":"category","description":"
\r\n","parent":172,"count":51,"filter":"raw","cat_ID":108,"category_count":51,"category_description":"
\r\n","cat_name":"Nyhetsbrev","category_nicename":"nyhetsbrev","category_parent":172}]}},"general":{"user_logged_in":false,"scroll_tracking_thresholds":[],"page_id":12613,"exclude_domains":[],"server_2_server":{"active":false,"ip_exclude_list":[]},"cookie_consent_mgmt":{"explicit_consent":false}}})

Frida Spikdotter Nilsson

En åsikt är inte feedback – värna dina idéer

Hejsan, Jag vill börja med att säga ett par saker om feedback innan jag släpper några sköna glitterbomber längre ner i brevet. Jag gick en skrivkurs för ett par år sen. Eller, rättare sagt, jag försökte gå. Alla som skriver skönlitteratur verkar ju gå kurser. Man kan nog inte bli nåt om man inte gör det, tänkte jag, trots att jag redan hade debuterat. Sökte och kom in. Mycket glad! Efter första feedbacken från min tilldelade handledare kände jag att något var fel. Det skulle aldrig funka. Inte på det här sättet. Jag är absolut inte rädd för kritik och hårda bandage – tvärtom, jag välkomnar det. Däremot är jag allergisk mot oproffsighet och det här var slappt, svepande och oengagerat. Jag blev besviken. Men. Jag är en väluppfostrad sjuttiotalist. Kanske hade handledaren en dålig dag. Jag gav det ett försök till. I nästa feedbackomgång blev jag ännu mer sänkt. Det var uppenbart att personen i fråga varken gillade mig, min tonalitet eller min idé. Gott så. Det står var och en fritt att tycka – men påstå inte att det är feedback. Jag hoppade av. Häromdagen när jag städade hittade jag av en slump lärarens omdömen på ett par A4. Det var extra kul att gå bakåt i tiden precis just nu, eftersom jag sysslar med slutredigeringen av det manus jag jobbade med under sagda kurs. Jag hade...

Läs mer

Den talande snöbollen

Så till vida man inte är född till rockring, så ska man inte förutsätta att saker och ting går i cirklar – även om det känns som att de gör det. Jag har faktiskt aldrig varit med om att jag lyckats sticka så här jävla många järn i elden samtidigt? Minns med avund, den version av mig själv som tiggde och bad att få grilla korv i kakelugnen i mitt gamla flickrum. Det blev inte särskilt gott, men det var åtminstone lagom antal grejer. Det var en korv, that’s it. Inte ett helt gatukök. När detta sker (kan inte skylla på någon annan än mig själv, vilket min blivande man gärna påminner mig om) så är det lätt att tro att man förvandlats till en rockring. Ingenting kommer framåt, allt vara snurrar runt, runt medan man, med frenesi, försöker hålla takten. Man har fullt upp med att flytta omkring de olika järnen, hålla dem på lagom avstånd till glöden, se till att inget svalnar eller ännu värre – bränns vid. Ta det lugnt, människa, tänker någon. Men det är det som inte går. Det har blivit allt svårare med åren och jag har en teori kring det. Jag tror att, ju mer man formar sitt liv som man vill ha det, desto mer liv vill man leva. Och när man håller på sådär och, så att säga “lever”, så...

Läs mer

Dr Snuggles och de skrivande barnen

Hej – här kommer mitt nyhetsbrev till dig!Allt väl, får jag hoppas? I det återvändande ljuset. Det går fort nu. Nitton minuter ljusare bara från förra veckan. Man vill ju bara hälla himlen längs ryggraden varje eftermiddag!Kanske är det ljusets återkomst som får mig att tänka på motsatsen – det som flyr undan…Ibland kan jag nästa känna det som en fysisk företeelse: hur något kraftfullt inom mig ryggar tillbaka. Det liksom drar sig inåt till min egen mittpunkt, på nåt vis. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Men det sker. Och jag känner starkt när det händer.Det är som att något skört tar skydd för att inte gå sönder. Eller nåt.Så har det alltid varit antagligen, gått i cykler. Som jag inte känt av, inte tagit hänsyn till, bara kört över, kört förbi, kört på. Men icke längre. Inte sen jag medvetet började utforska, förstå och lyssna på mina egna kreativa signaler.  Ebb och flod, flod och ebb När jag skriver detta får jag upp en minnesbild från Dr Snuggles, den tecknade serien jag såg som barn. Kanske du också? Den hade inslag som väckte starkt obehag hos mig (Matilda Järndotter, Kosmoskatten – gaaaahhh! – och nån maläten råtta som pratade märkligt?).Programmet var inte en helt igenom angenäm upplevelse. Men… man kollade ju på allt barnrelaterat som rörde sig i rutan på den tiden.Ett avsnitt, om jag...

Läs mer

Gunnar, jag och 2024

Jag köpte en växt. Den kostade en tredjedel av ursprungspriset och det fanns bara några sorgliga exemplar kvar. De stod på ett undangömt bord i julrusningen. Bladen hängde och några var bruna, döda. Krukan var lätt och snustorr. Helhetsintrycket var en sorts vemodig oduglighet. Ingen ville ha de här blommorna och jag kom att tänka på Gunnar i Rasmus på luffen. Den lilla barnhemspojken med rakt hår som ingen ville hämta eftersom alla valde flickor med lockigt hår. Detta var Gunnar i klätterväxtformat. Jag slog till. 44 kronor. Sen gick vi en bit med Gunnar inslagen i papper för vi skulle på julkonsert. Det var kallt. Jag tänkte: “han överlever aldrig detta” och “vad har jag gjort, jag har ju niohundra klätter-Gunnars hemma redan”. När jag kom hem tog jag bort silkespapperet och jag kan svära på att jag hörde ett svagt “tack” när jag ställde honom i fönstret. Jag knipsade av de bruna döda grenarna och tittade på bladen, ljust gröna med stänk av silver. Prenumerera på mitt nyhetsbrev! Nu har den stått i fönstret intill min dator under ett par veckor. Den har blivit ett betydelsefullt sällskap och jag tänker: går det bra för Gunnar, så kommer det gå bra för mig. De grenar som klarat sig sträcker sig upp ur krukan, mot något, som att han ser och förstår, som att han vill visa mig något...

Läs mer

En rikedom av ord och mänsklighet

Hej där!  Förra året vid den här tiden stod jag med Efter Morris upp till knäna. Köttrymds-release, digital release, författarsamtal, läsarreaktioner, signering och paketering och kärlek som regnade från himlen.Det var galna månader. Som att kläckas ur ett gigantiskt ägg.  Nu är jag där igen… Fast den här gången som förläggare. Det känns både overkligt och helt naturligt. Overkligt för att det nog varit en sorts hemlig dröm jag inte vågat ta i. Naturligt för att processen varit väldigt organisk.  Jag fick manuset till Lillian Ericssons Leva som en ormbunke, dö som en duva i min hand strax innan jul 2022. Låg i soffan och kunde inte sluta läsa. Jag fick kroppsliga reaktioner av texten, vilket är mycket ovanligt för att vara mig…  Då var det inte tal om att Nitwit Förlag skulle ge ut böcker, inte på det viset som nu sker. Vi var alldeles för fega, alldeles för okunniga. Men! Mina vänner! Jag säger som min skrivcoachpersonlighet alltid säger till sina klienter: Det finns bara ett sätt att lära sig – ATT GÖRA.  Man skriver sig till ett författarskap eller en kreativare kommunikation. Man förlägger sig till att bli förläggare…Man GÖR. Och man BLIR till när man GÖR. Så vi gjorde. Och nu är det gjort. Här finns en del bilder från releasekvällen som blev magisk och speciell. När vi kom ut efter att ha städat teatern hade världen blivit vinter. Förunderlig upplevelse. ...

Läs mer

Prenumerera på nyhetsbrevet:

Senaste kommentarer