Frida Spikdotter Nilsson

Skrivövning: Skriv ur minnet

En övning för dig som vill vända dig om och se bilder av dig själv i förfluten tid. Varför? För att där finns massa spännande minnen gömda – viktiga för att förstå vem du är idag. Jag gör den här övningen regelbundet och upptäcker hela tiden andra aspekter, får fler bilder och situationer som jag glömt. Det är som att övningen växer över tid, att minnesbilderna hakar i varandra – ser du ett minne blir snart ett till synligt. En kedja av ditt eget liv. Den här övningen ger dig ett antal förslag att börja med. Situationer som du...

Läs mer

Skrivtekniska tips: Kreativitetsutlösare

Det är inte så enkelt att det går att trycka på en knapp, men det finns knep att ta till när det kört ihop sig. Det här är en artikel för dig som kanske kommit en bit med en text men känner att det inte riktigt sitter. Du skulle behöva en twist eller en ny tanke som fördjupar texten, får den att leva upp och beröra på ett sätt som går lite utöver det du normalt sätt brukar få till. Några enkla metoder att testa för att ge en alldeles vanlig text lite skimmer och färg. Lek med formen...

Läs mer

Det som börjar när annat tar slut

Hej på dig, Det är märkliga tider. Jag känner mig som ett dammkorn i korsdrag. Någon har öppnat fönstret och det är vansinnigt uppfriskande med sval luft, men jag slits hit och dit utan kontroll i vårvindarna. Bröstet häver sig, det hisnar någonstans långt där inne och jag bara åker med. Flera gånger per dag har jag samma känsla som jag brukar få precis när jag nått det första krönet i en attraktion på Gröna Lund: intensiv ånger, eufori, skärande dödsångest, levande liv, jubel och panik.  Alltihopa trängs på en oerhört liten plats (min kropp) i en oerhört stor rymd (universum)...

Läs mer

Ryset ljuger aldrig

Ett möte, ett flöde av ord. Jag ställer frågor – klienten svarar, berättar, utvecklar, djupdyker. Lägger ihop mosaiken till ett vackert och personligt mönster. Vi lägger varsamt bit bredvid bit och samtalet böljar mellan oss. Studsar och hoppar. Vi har glömt bort tiden och att den kan gå, för det känns som att den står stilla. Och så händer det: ryset. Smyger upp från nacken nånstans, fortplantar sig över armarna, ner över låren och jag skriker “Där! Där har du det!”. Vi tittar båda förvånat på varandra med ögon som suddas ut av tårar. Vi har hittat ådern, den...

Läs mer

Med nervsystemet i en myrstack

I natt drömde jag att jag planlöst drev runt på olika kaféer i en okänd stad med mitt utskrivna bokmanus under armen. Oklart varför jag var där, oklart varför jag behövde fika så förbannat, oklart varför jag nödvändigtvis var tvungen att släpa med mig 437 utskrivna A4-sidor som nåt självgott psyko. Väl hemma (i något som inte alls såg ut som vår lägenhet, men var det ändå – enligt sedvanlig drömlogik) visade det sig att jag hade förlagt manuset på någonstans. Jag drabbades av panik och började ringa runt. Ingen hade sett röken av det. Till slut fick jag tag på någon som svarade kryptiskt och nonchalant att de trodde att de kanske sett det, men möjligen slängt det i återvinningen. Jag vaknade med grav hjärtklappning och ett vagt illamående. Huvudet tungt som ett stenblock på kudden. Sovrummet var svalt, men lakanen dyngsura. Jag öppnade inte ögonen, försökte vända tillbaka till drömmen och fortsätta leta, men det gick inte. Jag var ju så uppenbart tillbaka i den fysiska verkligheten. Under ett års tid, nästan dagligen, har jag skrivit på det här manuset. Bearbetat, ändrat historien, formulerat och formulerat om, dunkat huvudet i tangentbordet, garvat högt, förkastat, tjutit av lycka, gråtit och skrikit, sprungit på löpband, grävt gropar, fallit själv där i, klättrat upp igen, prokastrinerat, kommit i flow, bett om hjälp, bett till olika gudinnor, bett till mormor, varit...

Läs mer

Prenumerera på nyhetsbrevet:

Senaste kommentarer