Frida Spikdotter Nilsson

Den kom krypande för ett par veckor sen nu, denna symboliska fingeråkomma. Vi hade åkt ner till torpet över en natt, det var alldeles för tidigt på säsongen och alldeles för kallt men längtan trumfade all logik. Vi packade vattendunken och drog, nästan helt spontant, som de medelåldersrebeller vi är (det vill säga: när vi betalat alla räkningar i tid, deklarerat, tagit varsin C-vitamin, gjort en inköpslista samt storhandlat sket vi i allt och bara kastade oss iväg, rakt in i det välkända. Rena galenskapen.) När vi vaknade på morgonen efter sken solen och jag kände bokstavligen hur hjärtat liksom lyfte från sina muskelfästen i bröstkorgen. Det svävade en stund, mellan lakanet och takets vitmålade träbalkar. Det var så stilla att det var möjligt att sträcka ut handen och dra den genom lugnet. Har alltid älskat stunden innan. Torsdagen innan helg. Timmen innan tåget går. Fixet innan gästerna kommer. Dagarna innan löven spricker. Efter frukosten kastade jag mig ut i trädgården och började besinningslöst och oplanerat klippa och gräva, som för att kompensera för alla månader med isiga trottoarer under fötterna. Ryggen sved och händerna värkte, men inget av detta kände jag när jag, likt ett barn på ett nyöppnat Gröna Lund, sprang från attraktion till attraktion. Det var lite som en musikal utan ljud där sekatören och den lilla spaden samarbetade med mig i perfekt koreografi under en...