Frida Spikdotter Nilsson

Har hastigt klivit upp från en social flod som strömmat runt mig under flera ljumma veckor och plötsligt står jag ensam på torra land och glömde tydligen att ta med mig handduk och solen har gått i moln. Står här förvånad och frusen i min nya badkjol och undrar varför semestrar alltid är så förbannat korta när allting annat känns så långt. Nätterna till exempel, de är ganska långa. Särskilt när man ligger vaken större delen av dem. Gud så långa de kan vara, oändliga. Somnar vid 23.30 och vaknar med ett ryck av ett ljud. Spisen. Någon kokar nudlar och nynnar på en sång. Vad är klockan, är det morgon? Den är 00.16 tydligen. Kroppen känner sig utvilad, hjärnan kan inte ens tänka. Nu stundar några fascinerande timmar, det kan man vara säker på. Först bestämmer jag mig för att se det som en möjlighet. Nu kan jag ligga här i halvdunklet och tänka på något viktigt, fatta olika beslut och göra om mitt liv. Ska jag skola om mig och bli något annat, nu när jag är så stor? Eller ska jag tänka ut olika strategier för mitt skrivande, reda ut allt som inte funkar? Eller ska jag älta nån gammal oförrätt? Dra upp nån gammal skit som inte går att göra något åt? Ofta behöver jag inte fundera på det så länge för det löser sig...