Frida Spikdotter Nilsson

Det åskade i natt. Hela huset skallrade. Det var på väg bort ibland, cirkulerade och kom tillbaka med dubbel kraft och himlen grät som ett övertrött barn. Droppade, rann, slog mot marken i ilska. Mullret passerade genom kroppen. De slutna ögonen väcktes av ljusa blixtar som skar allra längst in. Tog betäckning under kudden och räknade. Ettusen. Tvåtusen. Tretu… Jag var livrädd och fullkomligt orädd. Ville kliva rakt in i fenomenet och sväljas hel, stå naken i regnet, skrika som en sjuk person och överrösta allt i hela världen. Samtidigt ville jag ta med mig allt som är värt något och springa så fort jag kunde. Naturen har den inverkan på oss? Vi sitter ihop och lever isär. Som kropp och hjärna, som sol och måne. Som grädde och Galliano. Vi klarar oss inte utan varandra. Vi har vatten i brunnen just nu, men när som helst kan den torka ut. Det finns två lägen: den svämmar över eller torkar ut. Varning för höga vattenflöden eller grillförbud. Pest, kolera eller covid och allt tas sakta ifrån oss. Kastanjen har fått ett angrepp, en sorts svamp som vi kan tacka klimatförändringarna för, det blir så när det blir för varmt och märkliga sjukdomarna kryper längre upp i landet. Den har spridit sig till syrénen. Grenarna måste eldas upp för att inte smitta annat. Allt blir till aska. Jag planterar blommor...