Sovande rebell
När jag var nyskild i ett annat liv uppsökte jag en ganska dyr terapeut. Jag kunde nämligen inte äta, sova, andas eller tänka vilket gjorde livet lite väl meningslöst och jag tänkte att så här orkar jag inte ha det särskilt länge. Let’s start den här dryga sorgeprocessen per omgående så jag kan fortsätta leva. Så tänkte jag (fast något mindre klarsynt).Min terapeut var suverän. En äldre kvinna som var på mitt lag men som också hutade åt mig med jämna mellanrum. Under de första samtalen ville hon veta lite om hur det varit de sista åren i äktenskapet. Jag berättade bland annat att jag varit så oerhört trött. Trött som i sömnig, alltså. Man är ju det som småbarnsförälder, det går jag med på, men jag förklarade att jag några gånger reflekterat över att jag blev extra energilös varje gång vi skulle hitta på något roligt som familj. Gå på Skansen till exempel. Jag somnade på en bänk. Semestrarna. Jag ville bara sova. Förlamad. Som om det var något fel på fysiken?Då sa hon: det låter som att du haft en nedstämdshetsdepression under en längre tid. En… vaddå, sa du? Jag?! Ha ha! Nej, nej, nej, kvinna. Du missförstår – jag är den glada. Har jag glömt säga det? Då säger jag det nu: jag är den glada. Depression är inget jag jobbar med. Tvärtom! Jag är den...
Läs mer
Senaste kommentarer