Frida Spikdotter Nilsson

Jag säger det direkt: det här inlägget innehåller en (minst?) fet spoiler. Så om du tänkt läsa Efter Morris, läs helt enkelt inte detta. Consider yourself härmed varnad! Det är lite på förekommen anledning som jag känner att det här inlägget behövs. Någon kanske minns det desperata inlägget där jag intervjuade mig själv? Det här inlägget är besläktat med det, låt oss säga att texterna är… kusiner. Här finns frågor och här finns svar, men den här gången handlar det inte om mig, utan om kvinnorna i boken. Väldigt mycket mer intressant, tycker jag personligen… När boken släpptes lös som ljudbok nådde den ut till en helt ny publik. Till min stora glädje. Och ju fler som läser, desto fler hör av sig och ställer frågor. Och eftersom jag alltför sällan, till mitt stora förtret, hamnar i sammanhang där jag får diskutera bokens alla dimensioner får jag helt enkelt ta saken i egna händer. Och mina händer är ju, som bekant, i första hand skrivande… så det fick bli ett inlägg. Som du alltså INTE ska läsa om du tänkt vara oförstörd som en nyfödd bebis inför din egen läsning av Efter Morris. (Nu har jag varnat twice, okej?) Så. Here goes…Vad har Alex för diagnos? Svar: Hon har ingen. Hon är bara sån. Jag har aldrig tänkt mig henne som en person med diagnos. Däremot en driftig språkperson...

Inatt sov jag inget och vet inte varför. Det blir så ibland. Förut fick jag panik av sömnbrist, numera surfar jag på det faktum att jag är en smula trög dagar som denna. (Rätt många andra dagar också, för den delen, men nu håller vi oss till sömnbrist.) Att vara seg i kolan, har jag märkt, är inte alls så tokigt faktiskt. Det är lite som att vara styrd av en vänlig och långsam makt. Det undermedvetna liksom sträcker ut sina spröt (eller “sprötar” som min Aussie-snubbe säger) och nästlar sig in i alla normala tankar med sina märkliga fantasier och orealistiska förslag. Det är bara att åka med, som någon säkert säger inom sportens värld. Tidigt i gryningen, efter ha dåsat mig igenom fem sex timmar poddar och lurarna gjort det där ljudet som betyder “vi orkar inte mer nu!”, öppnade jag min bok i det skumma ljuset. Försökte hitta ett rimligt sätt att hålla fast den med lemmar utan muskelkraft och samtidigt läsa – OCH förstå! – med grusiga ögon som korsades och slöts om vartannat. Jag hade (äntligen!) kommit till den sista delen av den första delen av På spaning efter den tid som flytt. Swann har glidit runt, kär till bristningsgränsen, kakor har ätits, barn har icke-kramats och trädgårdar har blomstrat i en prakt som får en att undra vad Proust himself egentligen gick på?...

Det svåraste för mig med att vara min egen boss är att jag har otroligt svårt för auktoriteter. Jag bara måste ifrågasätta dem, det är som ett tvångssyndrom. Om någon talar om för mig vad jag ska göra får jag genast en impuls att göra tvärtom. Det är en rent fysisk reaktion och jag kan inte rå för den. Lärare, chefer, föräldrar (oj oj, flå’t…), folk i uniform. (Och dessvärre också terapeuter, läkare, tandläkare och olika former av tränare jag själv anlitat. Det senare drabbar främst mig själv, som ni förstår, men jag tar med detta för att ni ska få en inblick i hur djupt den här “diagnosen” sträcker sig.) Och det krävs mycket för att vinna min respekt. Jag har en extremt vältränad bullshit-radar och är som en knarkhund när det gäller att hitta innehållslöst sockervaddstugg. Detta är mycket användbart i egenskap av skrivande person. Det här är drag som A: gör att jag alltid väljer att göra tvärtom och lyckas leta upp kreativa vägar som många andra inte hittar – i både egna texter och andras. Och B: gör mig suverän på att undvika floskler, hitta på liknelser och gå rakt på kärnan, utan att passera fluff. So far so good. Det finns, som synes, ett antal bra användningsområden, men det finns även andra sidor av myntet – vilket just detta blogginlägg påvisar på ett ytterst...

Skrivövningar är livets salt. Små juveler som gnistrar i tristessen. Det bästa är när någon annan pekar med hela handen och talar om vad som ska skrivas. Här är resultatet av en sån handpekning från min mentor, lektör och skrivräddare Clara Diesen på SkrivOrangeriet. Uppgiften var, i förkortat format: skriv om en vändpunkt. Så jag gjorde det. Du går ut på balkongen en stund. Du kan inte vara kvar i lägenheten. Den är för liten och allt som händer i den är för stort.  Jag går åt andra hållet och låser dörren. Jag vet inte hur man gör det här, för jag har aldrig gjort det förut.  Mina händer darrar lätt. Jag vet inte om det är skräck eller förväntan. Tankarna står stilla och tunga och väntar, som stenstoderna på Påskön. När jag kan andas igen går jag ut till dig. Du står lutad över räcket med en cigg i handen, ser ut över berget och den lilla skogen in mot stan. När du hör mig vänder du dig om. Dina ögon frågar alla frågor samtidigt.  – Det där blir din sista cigg.  Du blinkar. Något vackert skymmer din blick.  Jag håller upp den oansenliga stickan som rymmer resten av våra liv.  Du kommer emot mig.  Ännu en tid är det bara vi.  Och vi har ingen aning om vad som kommer...

Ni som känner mig vet att jag inte går igång särskilt hårt på klassisk Hollywood-dramaturgi. Den där förutsägbara där karaktärerna får en fet insikt, drar en lärdom och blir alldeles annorlunda och fria och lyckliga och helt förändrade. Jag kallar det “söndagsdramaturgi”. Det vill säga sånt jag endast vill konsumera på söndagarna i soffan när jag inte orkar tänka alls. Då behöver jag raka rör, inget svårtolkat mellan-raderna-skit. Men söndag är det, tack o lov, bara en dag i veckan. Alla andra dagar vill jag gärna få en mental käftsmäll av allt jag läser, ser och lyssnar på. Det blir allt svårare att hitta. Med risk för att låta som en väldigt gammal kvinna nu…. man får ofta gräva bakåt för att hitta något som berör, förvånar och skakar om. Det beror naturligtvis bara på mig själv. Jag har blivit så oerhört kräsen att det faktiskt är jobbigt. Slappna av liksom! Det kan ha att göra med att tiden är knapp numera. Åtminstone knappare än den var när jag var tjugo. Hur många böcker har jag kvar? Hur många filmer till hinner jag se? Det kan låta dystert, men är det inte. Den här känslan gör att jag faktiskt vässar mina kulturella upplevelser. De har blivit sylvassa. Jag stänger av filmer efter en kvart, lägger ifrån mig böcker, ser endast teater och konstutställningar jag dras till rent fysiskt samt...