Frida Spikdotter Nilsson

Jag hade rätt bra självförtroende som ung, men det gick över. Eller. Det omformades med tiden och jag är ganska säker på att det var en bra sak. Omformningen började på universitetet. Jag hade usla gymnasiebetyg, ville läsa attraktiv Filmvetenskap och det tog en evighet att komma in. Tusen jobbår och omkring arton högskoleprov senare (NOG-delen är det bästa en ordmänniska kan råka ut för?) kom jag in i en mikroskopisk kvotgrupp för folk med skev verklighetsuppfattning. Äntligen fick jag kliva in i det förlovade akademiska landet och min kunskapstörst var så stor att Trosaån kändes som en aperitif (fick googla den stavningen). Jag älskade att plugga film. Jag nästan imploderade av engagemang, såg allt, läste allt, sov aldrig. Ett sorts maniskt beteende utlöst av att ha hamnat på rätt plats efter att ha varit fel under så många betydelsefulla år. Jag minns knappt ett skit längre, men när det pågick var det som ett passionerat förhållande. Jag saknar det idag, både passionen och det där självförtroendet som föregick mina studier. En professor ville att jag skulle söka forskarutbildningen. Jag sa att jag blev smickrad men att jag hellre skulle dö. Skriva om SAMMA SAK i fyra år? Kunde inte tänka mig nåt värre. Som frilans tröttnade jag under tiden jag skrev en artikel på 2.500 tecken. Inte att tänka på. Nej. Jag är ingen forskare. Däremot är jag...

Hej på mig! Hur mår jag?Jo, tack. Det är lite mycket just nu, men bra mår jag. Det är mycket som händer på samma gång, men jag gillar ju sånt. Mitt värsta är ju, som bekant, när det inte händer nåt alls. Jag tänkte att vi skulle prata lite om din bok – Efter Morris. Den släpps här i dagarna. Hur känns det?Jag har ju skrivit mycket genom åren, men det här är min första skönlitterära roman. Det känns naturligtvis stort att den här dagen äntligen kommit. När första provtrycket kom hem och jag höll ett par års daglig kamp i handen… det var en helt ny känsla som jag aldrig tidigare upplevt. Jag är en obotlig självkritiker, men när jag stod med den i handen var jag faktiskt nöjd med mig själv i flera minuter. Sen blev allt som vanligt igen. Men det var ack så sköna minuter! I boken skriver du om vad du vill kalla “en annan form av föräldraskap”. Kan du berätta. Hur uppstod den idén?Idén uppstod nog ganska organiskt och började som en tankelek: vad händer om någon som avskyr barn ändå behöver uppfostra ett? Sen har den tanken omformats rätt mycket över tid, inte minst för att karaktärerna började leva sina egna liv i skrivprocessen. Nu vet jag knappt längre vem som styrde vem. Berättelsen är helt fiktiv och är en mix av betraktelser...