Jag fick en länk. ”Den här tycker jag du borde läsa nu.

Länken gick till Dan Pinks senaste – ”When: The Scientific Secrets of Perfect Timing” – och han som skickade visste vad han gjorde, för just nu handlar mitt liv väldigt mycket om att slå mig fri från gamla mönster.

Även om jag inte är klar med läsningen ännu så hopar sig frågorna som ett pärlband inuti huvudet. Den mest övergripande är förmodligen: hur vi kom hit, där vi befinner oss nu? Och nästa skulle kanske kunna vara: vad som kommer att krävas för att lära om?

För ibland känns det som att vi fått hela livet om bakfoten – och som att det är för kort för att vi ska lyckas klura ut hur man gör innan det är för sent.

Läser sidorna om hur vi hetskäkar lunch vid skrivbordet, kutar runt och multitaskar och skryter om hur bra vi är på det – utan att fatta att man inte KAN vara bra på det. Hur vi tänker på kortare arbetsdagar som slöseri med tid och färre arbetstimmar som fusk eller lathet, trots att vi förmodligen skulle åstadkomma mer på hälften av tiden om vi fick göra som skallen vill.

Vad är prestation egentligen liksom? Utförda timmar eller resultat? Det är ju larvigt som vi håller på… Som om allt vore ett enda stort horror vacui.

Läser om hur siestan är det smartaste som finns och om hur vi blir ännu mer genialiska av att ta en power nap (ett kompetensområde jag för övrigt behärskar till fulländning), micropauser som en väg att ta hand om sitt intellekt, att vara utomhus, att vara social och prata om allt och ingenting – särskilt inte jobb. Gå ner i varv och stanna där nere hela dagarna. För att ingenting blir bra av att vara i spinn.

Ingenting.

Jag tillhör en generation där vi (eller i alla fall jag) inte direkt uppmuntrades att känna efter. Det var mer ”ta en för laget”-mentalitet som gällde. Ställa upp, inte gnälla, köra på, tänka större än bara exakt min egen känsla. Det var inget fel på det, jag gillar den inställningen, gillar solidaritetstanken. Mindre ego tror jag vi blev?

Men det hade också ett pris. Jag tror jag bitit ihop stora delar av mitt liv. Bitit ihop om min egen trötthet, mina egna drömmar och önskemål, forcerat min kropp till olika tillstånd (jag är ju tjej – för att få haka på killarna var jag tvungen att hoppa extra högt, sjunka extra djupt, våga extra mycket – inte så stor skillnad på barndom och vuxendom i det avseendet…). Att vara på språng var liksom det naturliga tillståndet. Alltid redo. Alltid där för andra. Lojal och social. Och kanske lite undanträngd? Extra mottaglig för hur andra ansåg att livet borde levas. Rädd att göra fel, hela tiden prestera lite mer, lite hårdare, inte lämna något åt slumpen?

Det är bra att ha mycket att göra för då är man meningsfull. Det är överhuvudtaget bra att GÖRA saker konstant för då blir man värdefull?

Men. Det vore ju surt att bli äldre utan att också bli lite klokare. Så det är skönt att jag med tiden har börjat lätta på mitt eget tryck och lärt mig så pass mycket om hur hjärna och kropp hänger ihop att ju numera börjar förstå vad som skadar – och vad som hjälper mig.

Och att liv och jobb inte är olika saker. Liv, jobb, barn, måsten, kärlek, smärta, viljor, drömmar, verklighet. Allt pågår i en enda stor gruppkram.

Jag läser vidare i ”When”. Meditation är en investering. Rast och paus är inte lathet – det är smarthet. Eftermiddagar är farliga (fler misslyckade operationer, högre antal bilolyckor, fler felaktiga beslut, färre smarta slutsatser).

Och frågorna blir bara fler och fler. Vi vet allt det här – ändå är vi få som lyckas efterleva det. Trots att studie efter studie visar hur huvudet fungerar så organiserar vi vår vardag enligt raka motsatsen.

Som om vi inte vill fungera optimalt?

Eller är det så att vi skräms av tanken på att sakta ner? För tänk vad mycket som skulle bli synligt om vi började titta på riktigt…?

Jag gillar att leva. Och jag tänkte göra det rätt länge till. Sakta men säkert. Så att jag kan titta riktigt ordentligt på allt oerhört som finns att se.

För sen vet man ju aldrig hur det blir med den saken.

Kvartalsmedlemskap

Kvartalsmedlem

Årsmedlemskap

Årsmedlemskap

Lämna en kommentar