Tänkte att jag skulle få ordning på mitt liv och växa upp (lagom mycket bara, aldrig helt). Så jag satsade lite på mig själv, trots att det kostade kosing (som jag egentligen inte hade).

Jag tog mod till mig och gick med i ett författarnätverk på webben för ett par veckor sen, ett årsmedlemskap som började med att himmelriket öppnade sig redan första dygnet. Mötet med samma skrot och korn kan vara fint ibland. Folk med precis samma ångestar, samma tankar, samma frågor och exakt samma tvivel. Kan jag det här? Vem ska läsa? Varför kan jag inte sluta? Hur ska jag sätta samman alla ord till begripligheter?

Jag kände bokstavligen hur min börda fördelades över internet, hur tyngden lättade. Det finns fler som jag.

I medlemskapet ingick en onlineutbildning och jag valde temat Kreativ författare – en uppgift varje dag i 30 dagar. Den första veckan gick utan att jag egentligen hann sätta mig in i uppgifterna (eller… jag valde att göra annat…?). Det var för många makaroner att koka, kinder att pussa och tvättar att hänga.

Men så, efter ett tag, började jag haja grejen – man måste alltså GENOMFÖRA övningarna för att komma framåt. Aha. Precis som på den gamla goda skoltiden.

Okejrå. Imorgon. Imorgon ska jag… imorgon är en annan dag. Morgondagen kom och uppgiften med den: Du ska dagdrömma.

Say what? Drömma. På dagen. Får jag? Får jag verkligen?

Inte bara får tydligen – utan ska. Dagdrömmarna främjar kreativitet, presenterar nya världar, öppnar nya rymder, fångar in orden som svävar, kopplar minnen med fantasin. Allt kan hända där inne om allting bara får vara i fred en stund.

Stör mig inte! Jag jobbar. Sa jag till barnen och slog mig ner på köksstolen. Gick ner till skogen. Gick över bron. Blundade och lyssnade på vinden. Hörde vattnet och granarna. Åkte bussen och tittade ut på gatorna som såg ut som en film. Människorna som passerade. Lugnet som spred sig inuti, allt skedde i rimlig takt och saktade ner så jag hann med. Ibland föll en tår och jag vet inte ens varifrån den kom. Något som gick sönder och lagades igen?

Sen skrev jag. Satte ihop allt, lite som jag ville. Som det föll sig. Lät det komma och gå, passera och fastna.

Det liksom funkade. Så jag fortsätter. Nu till exempel. Snön faller sakta utanför mitt köksfönster. Men jag ser inte det.

För när jag tittar ut är jag någon annanstans.

Var är du?

Köp Efter Morris här:
Prenumerera på nyhetsbrevet: