”Vad är det som driver dig?” Jag fick frågan under ett nätverksmingel för en tid sen.

Jaaadu… Vad driver mig? Jag hade lust att svara mat, vatten, kärlek – samt min muskulatur. I samarbete med hjärnan gör den så att jag kan förflytta mig i olika riktningar. En skogspromenad. En plågsam stund på löpbandet. Fram och tillbaka till affären med kassar lika tunga som mina ögonlock en tisdagsmorgon i februari.

Det är den kombinationen som driver mig omkring i tillvaron. Dagar, veckor, månader, år. Tick tack, tick tack.

Jag förstår naturligtvis att det inte alls var den här typ av driv som efterfrågades, men jag blir så trött av ordet. Trött för att det implicit menar att det krävs nån sorts bränsle, en motor som ska hållas vid liv annars riskerar allt att avstanna totalt. Jag ska medvetet fylla på reserverna. Det är ett hårt jobb att ha en drivkraft liksom. Bakom den ligger planering, målmedvetenhet och så mycket mobiliserat jävlaranamma att jag vill gå och lägga mig och vila i ren protest.

Och långt där inne i ordet ligger också en kamp. Kanske en livslång. Dra och kämpa, se till att hjulen snurrar, se till att det knallar och går, få saker gjorda, pressa och ta spjärn för att komma fram.

En kamp som aldrig går att vinna? För så fort en är över kommer en ny.

Aldrig friktionsfritt. Aldrig tystnad. Aldrig ljudet av årtagen som sakta klyver den stilla vattenytan. Att glida. Mjukt. Utan andfått motstånd.

Jag tror att det var just mitt ständiga driv som gjorde att jag en dag för ett par år sen plötsligt inte kunde gå upp ur sängen. Jag hade helt enkelt provocerat mig själv till en plats där allt tog slut – och själva drivkraften drog med sig allt annat i fallet. Jag var noll. Kampen var över för det fanns ingen ork kvar. Allt som fanns var en sorglig vilsenhet, för jag visste inte hur man gjorde på den här platsen. Så djupt rotad var min tro på att driv är det enda sättet att ta sig fram i tillvaron, att jag inte hade någon plan B. Alls.

Nu vet jag att det finns andra sätt. Jag har bytt ut det där eviga drivet mot längtan. Och min längtan tar mig fram genom dragningskraft. Den är utan motstånd och den är kravlös, den klarar sig själv, behöver inte puttas i någon riktning eller påverkas för dragningskraften vet när den har rätt. Den existerar utanför mig och samtidigt längst där inne. I själva jaget. Och den suger tag i mig, hänvisar mig med vänlig ödmjukhet i olika riktningar, presenterar helt nya horisonter som jag aldrig tidigare hann se.

Jag sätter mig ner och jag tänker ”Vad längtar jag efter?” och svaret låser upp mig och hela världen. Jag längtar efter det som händer i människors ögon när de hittar nya dimensioner i sitt skrivande. Jag dras till skratten, insikterna och ilskan som en kreativ process kan skapa – och som jag kan få vara en del av. Jag längtar efter att få överföra en del av min överskottsenergi på andra som längtar efter mer.

Allt detta. Och en massa annat. Jag kommer dit. Jag dras dit. Jag är där. Och jag kom dit med stilla årtag.

Längtan vet. Den visar rätt och jag litar på den för den är större än jag. Den är klokare än jag, förstår mer än jag.

Och den är listigare än drivkraften.

Så jag gissar att jag numera har ett äkta svar till nästa gång jag hamnar på ett nätverksmingel.

”Vad jag drivs av? Jag drivs av mat, vatten, kärlek – och längtan.”

Hej!

Vad kul att du vill läsa det här – men du måste bli betalande medlem först.

Frida Spikdotter Nilsson
– det är jag som står bakom Skrivplaneten.

Bli medlem

Kvartalsmedlemskap

Kvartalsmedlem

Årsmedlemskap

Årsmedlemskap