Prestationsångest, detta utmattande fenomen. Den rör sig likt en energisugande dementor (för dig som inte är Harry Potter-fan: en sån här.) tar sig in överallt, äter upp lust och kraft och lämnar kvar mantrat: ”Jag kan inte.”

Förgörande.

Så här kan vi inte ha det. Jag vill slå samtliga dementorer på käften och rädda den riktiga människan där bakom. Knacka bort det hårda skalet, ge liv åt det som finns där på insidan – och som alltid har funnits där. Hos dig, hos mig, hos alla.

Det finns tusen orsaker till kreativa blockeringar. Rädsla för att inte duga, att inte var tillräcklig, att bli dömd, att blotta sig, att bli utskrattad, utpekad. Inga lätta grejer att ta sig an. Det tar tid att skala av alla pålagda lager, en ibland smärtsam process som man helst undviker eftersom det gör för ont. Tror det är det som kallas “personlig utveckling”? Att se sig själv i vitögat och upptäcka både oerhörda och fruktansvärda saker – och sen börja förstår hur alltihopa kan användas till allt möjligt i livet.

En dimension av hinder som jag träffar på gång efter annan när jag skrivcoachar: rädslan att göra fel. Som om det fanns regler – oskrivna eller uttalade – för hur du får göra. ”Får man skriva så?”, ”Kan jag säga det?”, ”Tänk om jag stavar fel?”.

Jag säger (med olika hårdhet i uttrycket, beroende på mottagaren…): SKIT I REGLERNA. Det finns inga. När du äntligen tagit dig in i ett kreativt livstillstånd får du inte låta påhittade regler stoppa dig från att go bananas i ditt flow. I den fasen finns inga andra, bara du och dina ord, ditt uttryck. Skadeskjut inte dig själv där. Gör tvärtom! Ge dig näring att fortsätta, ta hand om dig, vårda och respektera din kreativitet. Den blir din buffert mot en turbulent omvärld som du inte kan påverka.

Alla gör sin grej efter sin förmåga och det skulle underlätta om vi slutade döma varandra så hårt. Ibland undrar jag varför så många ägnar tid åt att slå ner på andras sätt att uttrycka sig, istället för att sätta ett vackert ljus över sitt eget. Kanske för att det är jobbigare att ta tag i sina egna drömmar än att recensera andras?

Jag säger – ja, det kan vara drygt att gräva inåt, att skala av, vara modig nog att släppa fram dolda talanger, andra uttryckssätt. Det kostar energi att prova nytt. Eller nygammalt, kanske vi ska benämna det för du har haft det med dig hela tiden.

Att förändras känns. Att vecklas ut känns. Att stanna kvar i sin form är piece of cake i jämförelse.

Men får jag vara jobbig och fråga: vill du leva ditt liv så?

Jag bara undrar.

Låt inte dementorerna ta dig.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: