Det var ett evigt tjat om att ha mål. Tydliga visioner. Veta vart man ska.

Jag har vetat vart jag ska så länge jag kan minnas. Varenda jobbsteg jag tagit – utbildningar, extraknäck, påhugg, uppdrag, projekt, vägval – alltid har det funnits ett syfte och en baktanke. En agenda och en uttänkt riktning. Och har det inte funnits en så har jag uppfunnit en – kanske i efterhand? – för att legitimera.

”Jag har absolut inte famlat i blindo här. Icke. Som nån vilsen sökande, opålitlig. Nejvetduvad. Jag vet exakt vad jag sysslar med.” Aldrig har jag svarat ”Du jag har faktiskt inte aning om vad jag håller på med.” på frågan ”Vad gör du nuförtiden?”. Fast det ofta hade varit det ärligaste.

För man måste ju ha ett mål med det man gör. Det vet alla. Och så fort man uppnått det ska man ha ett nytt. Det konstanta maratonloppet medan tillvaron obemärkt susar förbi utanför livsfönstret.

Plötsligt mådde jag så dåligt av allt kutande att jag blev helt mållös. Låg bara och stirrade i väggen och grät och försökte andas. Kunde inte skriva, prata eller tänka en redig tanke. Jag tänkte att jag hade gått sönder, att jag förbrukat mig för alltid. Trasdocka. Visserligen älskad och omtyckt, men ändå: inte mycket att ha för den som inte kände mig som den jag var från början.

Men alla mina fina mål jag satt upp då? Vad ska det bli med dem nu? Ska jag bara vara meningslös? Stå still? Utan riktning? Jag ville snabbt bli frisk så jag kunde springa vidare. Här kan man ju inte ligga utan agenda.

Min terapeut bad mig göra ingenting (det kallas tydligen återhämtning?) och jag svarade: ”INGENTING?! Du drar ett skämt på dyr terapitid. Jag har inte förmåga att göra ingenting. Ingenting är ingenting för mig. Jag måste göra allt, helst samtidigt. Annars går jag under.”

”Icke.” Sa min terapeut.

Så jag fick lära mig att vara planlös. Det satt hårt inne, som ett vagt barndomsminne – “Visst fanns det en tid när allt bara fick flyta som det ville? Är det tillståndet möjligt?”. Vankade fram och tillbaka i min lilla trädgård, kroppen först, själen på efterkälken. Ett tragiskt gammalt par som byggt hela sin relation på missförstånd och anklagelser. Och så en dag gick de återigen sida vid sida. Såsom de inte gjort på många år.

Jag satte mig på en filt och tänkte att nu får det vara slut på detta springande. Nu ska jag göra precis tvärtom för det har jag aldrig provat. Jag ska lägga mig ner i floden och bara flyta med. Se vad som uppstår, se vad som glider förbi mig, i min takt, se vad som kommer i min väg. Ibland ska jag se det passera, ibland ska jag säga ”Hey! Stopp där! Jag tror vi hör ihop. Jag tror att det kan bli något.”

Det som sen hände var något annat. Istället för tunnelseende fick jag vidvinkel och ögonvråfeeling. 360. Hela vägen runt. Bakåt och uppåt och framåt. Istället för att rikta mig mot ett håll och stadigt gå ditåt med fixerad blick, blev hela världen synlig. Tillgänglig. För mig. Det känns som jag sitter mitt ute på ett fält och fångar maskrosfröer som blåser. Och jag ser massa saker som jag missade förut när jag var så tvärsäker på vad jag skulle titta efter.

Nu är ingenting längre säkert och jag är ofta rädd, men samtidigt väldigt lätt i stegen. För vad som helst kan ske om precis en minut.

Ett annat sätt att leva. Ett som inte är rätt eller fel. Ett som inte kan missa målet – för det finns inget. Ett som upplever istället för att sträv

Hur har styrkan med mål blivit en vedertagen sanning? Tänk om vi är lurade? Varför ska vi springa? Mot vad och för vem? Tänk om vi tänkt helt fel?

Så många frågor. Någon som har några svar?

Hej!

Vad kul att du vill läsa det här – men du måste bli betalande medlem först.

Frida Spikdotter Nilsson
– det är jag som står bakom Skrivplaneten.

Bli medlem

Kvartalsmedlemskap

Kvartalsmedlem

Årsmedlemskap

Årsmedlemskap