Med åren som går lägger vi ihop oss själva till ett gigantiskt pussel av bitar som är väldigt olika – men på något sätt ändå bildar ett mönster. En brokig bild blir det kanske. Många färger, dimensioner, strukturer, galenskaper. År läggs till år.

Motivet börjar synas. Det är bilden av oss själva – med alla möjliga märkliga inslag.

I skrivande, kommunikation och kreativt idéarbete är varenda minut av det här livet en tillgång. Jag väljer att se det så. Allt vi gjort, allt vi lärt – medvetet eller omedvetet – är det vi har att jobba med. Och min genuina övertygelse är att ingen har en berättelse som ens liknar någon annans. Inte om vi går på djupet.

Vi är lika som människor – men våra berättelser skiljer oss.

En av mina viktigaste pusselbitar – den som jag nog haft nytta av i precis allt jag gjort – är improvisationsteatern. Impro blev vägen in i den totala kreativiteten för mig, den råa öppenheten som är lika vacker som läskig. Den tränar alla nivåer som behövs för att bearbeta tanken in i det gränslösa, mental stretching som gör ont och är nyttig. Och inget har fått mig att skratta mer med hela kroppen…

Den har varit en stark och viktig läromästare genom åren och många av dess principer applicerar jag varje dag för att integrera kreativiteten i alla processer.

Bryt inte kedjan

Den viktigaste och mest användbara principen i impro är ja-sägandet. I impro är det ”förbjudet” att säga nej. Ett nej är ett stopp i flödet och får tankekedjan att gå av. Ett nej dödar scenen och lämnar mottagaren i sticket, hen får inget att ta tag i och får kämpa sig blodig för att laga kedjan, men det blir sällan bra. Det blir krystat och kräver mycket kraft att jobba i det motståndet.

En trasig kedja är inte möjlig att laga. Den är förbrukad. Man får börja om.

I alla improgrupper jag deltagit i har vi fått öva mycket på det här. Det låter enkelt, men vi har så extremt nära till ett nej. Tror det reflexmässiga nej:et springer ur rädslan, ur behovet av att skydda sig själv från det oförutsägbara. Nej:et invaggar oss i en känsla av kontroll, får oss att tro att vi sitter på makten att sätta upp reglerna, att vi äger situationen.

Vi äger aldrig situationen och kontrollen är imaginär. Kan du istället surfa på din öppenhet kommer nya världar öppna sig.

Kontroll är kramp – öppenhet är luft.

Nej:et håller oss innanför de ramar vi redan känner till. För att få nya sprudlande idéer, dra nya slutsatser, se nya horisonter, ta oss utanför det vi redan känner till – då måste vi säga ja till det okända.

Prova att använda den här klassiska impro-principen på dina egna tankeprocesser. Uppmärksamma hur ofta du censurerar och stoppar dig själv och därmed bryter av kedjan – för dig själv.

Hur ofta stoppar du scenen och släcker ljuset över allt som hade kunnat uppstå…? Vi dissar idéer på halva vägen, utan att vara nyfikna på vad som hade kunnat bli resultatet om vi hade låtit det få fortsätta.

Lämna inte dig själv i sticket i ditt idéarbete. Låt dina idéer fungera som kedjor.

Säg ja.

Igen och igen och igen.

Vilket mönster ser du då?

Tips för ditt kreativa idéarbete!

  • Fokusera på att INTE begränsa dig. Tänk aktivt på att säga ja till dina egna idéer.
  • Idéer kommer alltid när man minst anar det – lär dig hur du fungerar och skapa förutsättningar för att ta vara på det som kommer upp. Ha anteckningsblock eller inspelningsmöjlighet nära till hands vart du än går.
  • Skriv. Skrivandet visualiserar hur idéerna fungerar i långa kedjor.
  • Berätta om dina idéer för någon annan. Tänk tillsammans och verbalisera dina tankar. Då kommer det fler och fler.
  • Öva på öppenheten! Fantisera hur du vill i text. Skriv nonsens och låt orden följa på varandra. Vad dyker upp? Gör skrivövningar regelbundet. Det stärker din förmåga att fokusera på och formulera dina tankar.
  • Ta en konkret idé som du har och testa kedjan genom att aktivt alltid säga ja till nästa tanke som dyker upp längs vägen.

[activecampaign]