Titta från ett annat håll. Vad ser du?

Ibland är det smidigt och smart att förenkla. Koka ner det komplexa till stora penseldrag för att få syn på och förstå övergripande mönster. Det är bra – ibland. Men när det gäller text och skrivande lägger alltför stora förenklingar smärtsamma krokben för texten och budskapet. Det gör innehållet oangeläget, det bränner inte till. Läsaren blir inte särskilt nyfiken och får få ingångar att koppla upp mot i texten.

Därför slår jag gång på gång slag för detaljen. Men hur får man syn på dem? Vi är ju så vana att systematisera, kategorisera och bygga normsystem. Vad händer om vi bryter ner tillvaron i beståndsdelar? Om vi tittar nerifrån och upp? Det här är en artikel om det. Hur du kan titta på dig själv och omvärlden med större detaljfokus.

Liten sked, tack!

När jag är bortbjuden på middag och det drar ihop sig till efterrätt startar ett litet osynligt projekt i mig. Om jag är tillräckligt smidig går min inre kris obemärkt förbi, men för det mesta får jag helt enkelt blotta mig offentligt.”Ursäkta. Kan jag byta ut den här mot en liten sked?”

Jag bara kan inte äta efterrätt med stor sked. Inte glass, inte paj, inte marängsviss – ingen efterrätt överhuvudtaget. Bara tanken på en stor sked i munnen får hela kräksystemet att dra ihop sig. Hela poängen går förlorad, njutning byts till straff. 

Det här är inget som syns på mig. Det syns inte heller att jag äter mina rostmackor kalla (en förfinad ritual som tagit åratal att utveckla). Eller att jag tycker om att skriva siffran fem för hand, med bläckpenna. Däremot är det många som kan sammanfatta mig med några få ord: kvinna, medelålders, medelklass. Det är visserligen en sann beskrivning, men den är knappast heltäckande och garanterat långtråkig eftersom det gör mig till en i mängden. Jag är en i mängden. Men jag är också massa andra saker som skiljer mig därifrån.

Det här tankesättet går att applicera på allt. Din hemstad, ditt företag, ditt kök, din granne, din lokala Ica-handlare, dina kollegor. 

Hitta den fördjupade berättelsen

Vi människor tycks gilla att kategorisera. I vår ambition att göra det komplexa enkelt faller mycket av det intressant bort, det som gör oss och omgivningen levande. Det som sticker ut och förvirrar oss in i nya sköna oexploaterade skogsområden i våra inre. Det här påverkar vårt sätt att se oss om i tillvaron – och se på oss själva. Det blir mindre spännande. Ett slutet system av färdiga slutsatser och schabloner skapar ett ytligt tänkande – och därmed också ett ytligt sätt att se på världen. Vi missar helt enkelt en dimension i vår iver att förenkla. 

Det finns en fördjupad berättelse i allt du har omkring dig, om du vänder på perspektivet. Det finns tusentals detaljer som alltid är mycket mer spännande än det övergripande mönstret. För där under ytan finns det där som skapar själva innehållet – innehållet i människan, i staden, på företaget. Där finns det som skiljer oss åt – men ändå förenar.  

Det här har jag reflekterat kring i perioder och när jag läser ”Making of a story” av Alice LaPlante får bekräftat att jag inte är ensam. LaPlante skriver om att förhålla sig till det generella via det specifika. För oss som skriver handlar det om att börja i detaljerna som skapar helheten – inte tvärtom. För när vi ser helheten och vill beskriva den utifrån det generaliserande perspektivet, tappar vi allt det underbara som detaljerna har att visa oss om världen. 

Det skitiga, det ärliga

En generalisering kan inte bli levande för dess funktion är att summera. ”It’s the difference between trying to categorise things neatly and trying to observe things as they really are.” I mina öron (i mina fingrar på tangenterna…) blir generaliseringen därmed i viss mån en lögn, om än till synes oskyldigt vit. Det blir en smått förljugen tolkning av världen så som vi vill se den, men inte som den är. I skrivprocessen står vårt kanske mest användbara grepp ovh verktyg oanvänt, långt in i skrubben. På grund av lathet? Ja, kanske. Det är krävande att gå ner i detaljerna för det innebär att vi måste jobba på vår medvetenhet när vi vandrar runt på jorden. Undviker vi det på grund av rädsla? Ja, kanske. Detaljerna avslöjar ibland saker som vi inte vill se, inte veta om, inte behöva frontas med. 

So, by paying attention to what is small, by thinking small, a much more complex and less easily categorized picture begins to emerge – a messy picture if you will.” Den skitiga sidan. Den ärliga och blottlagda. Den sidan som är så lätt att älskar eftersom den vittnar om allas vår sårbarhet. Den vittnar om att våra förväntningar inte alltid infrias och om att vi inte är perfekta, hur gärna vi än vill vara det. 

Den här aspekten av skrivandet är relevant i alla avseenden, om du frågar mig. När du jobbar med längre texter för en bok, en text av marknadsföringskaraktär, vill berätta en story – din egen eller andras. När du vill hitta minnesvärd storytelling. För det handlar om hur du vill förmedla din världsbild. Med dina ord. Som blir detaljer från dig till mig. 

Inte det förenklade, det svåra. Inte det tillrättalagda, det kaosartade. Inte det slätstrukna, det intressanta. 

Här hittar du en övning där du kan utforska dina personliga dimensioner. Kanske en början på att även titta utanför dig själv med nya berättarögon?

[pmpro_advanced_levels layout="div" layout="2col" back_link="0" discount_code="1" ]

2 kommentarer

Alltså, ja! Jag har ofta upplevt att mina texter blir lite obegripliga. Jag har lite bråttom för jag vill nå fram till det jag vill ha sagt. Jag orkar inte gå in i alla detaljer. Jag tänker att läsare fattar för läsaren har ju samma uppfattning av det här som jag. Så klart inte läsaren har det. Sen det där om att vara nära, att se det skitiga. Meditations- och yogaläraren Michael Stone pratar mycket om intimitet. Att våga vara där, nära. Hur svårt det är och hur lätt det är att ta upp telefonen och försvinna bort när det börjar närma sig det där besvärliga och intressanta.

När jag läser det du skriver känner jag plötsligt att det också handlar om att “vara i processen”. Lite floskligt möjligen, men det är ju det vi (eller iaf jag!) upplever att jag har så svårt för. Marinerade i vikten att uppnå ett mål, vara produktiv, inte hålla på att slösa bort tiden på jorden med att bara utforska – måste leverera något storartat… i det har vi förlorat det viktigaste: att liksom vara i själva skeendet. Vi tror vi ska påverka och styra, men det gå ju inte. I alla fall är möjligheten mycket mer begränsad än vad omvärlden vill få oss att tro, är min uppfattning.

Och att vara i processen innebär ju att se det skitiga och jobbiga OCH det underbara. Allt. Och det är de detaljerna som gör oss och livet vi lever till något av värde. I intimiteten – med sig själv och andra – finns ju de verkliga berättelserna.

Jag har alltid fascinerats över krocken mellan de verkliga livet och det berättade – film, böcker, teater. Hur kommer det sig att vi som lever försöker göra det perfekt – men ingen av oss skulle ju drömma om att läsa en bok där inget skaver, se en film utan händelser eller se en pjäs där alla är eniga, vackra och perfekta?

Hur blev det så? Det kan vi fortsätta fundera kring…

Svara

Lämna ett svar