Den spruckna planen

Vi sitter mitt emot varandra på ett sterilt snabbmatställe. Bilarna på motorvägen i närheten brusar förbi och vi är själva på väg. Bort från något och till något annat. Allt är asfalt och hastighet, men ska snart bli grönt och stilla. Det är en vanlig jobbdag i frihet och vi har dragit iväg för att vi behöver fokus och tid för varandra. 

Vi sippar på varsin kaffe. Hans med mjölk, mitt kolsvart. En snygg metafor för vår relation. Samma sak men olika angreppssätt. Aldrig krock, alltid komplement. 

Jag tänker på oss och hur det blev. Att vi sitter här. Hur vi kom hit, han och jag. Hur vi hamnade i tillvaron 2.0.

”Tänk om livet hade blivit precis som jag hade föreställt mig och planerat, där i 25-årsåldern nånstans. Vilken jävla skräck.”

Kaffet bränner min tunga. Han tittar på mig. Ser mig. Lägger huvudet åt sidan och tar min hand. Säger ingenting men förstår allt.

”Jag visste ju hur jag ville ha det, lagt planen, satt alla målen, trodde att jag kunde forma det, trodde att jag visste. Och när allt raserades och jag kom ut på andra sidan kändes det som det mest skrattretande jag gjort i vuxet tillstånd: att jag hade försöka skapa en plan för mitt liv. Tänk om det hade blivit som jag hade tänkt. Jag blir retroaktivt skräckslagen nu…”

Blicken famlar lite för jag känner att tårarna är på väg och jag vill inte att de ska komma. Ögonen på E20 där borta, på bilarna som passerar.

På sekunderna som är mitt liv. 

Det livet som blev. Det livet som är nu.

Tacksamheten rycker tag i mig, på cellnivå. Den rör sig som ett helt eget grundämne genom min kropp. Jag sväljer den sista klunken ljummet kaffe och tar hans hand. Vi går ut till bilen och blandar oss med alla dem som rör sig med ljusets hastighet mot nya platser.

Ut i världen färdas vi.

Och har ingen aning om vad som ska hända om en kvart.

Men vi vet att det blir bra ändå.

[pmpro_advanced_levels layout="div" layout="2col" back_link="0" discount_code="1" ]

Lämna ett svar