Livet är skört, men det är det enda vi har

Känner hur psyket går in och ut ur ångesten, den går liksom inte att bära hela tiden. Det är som att jag måste ställa ner den ibland, vila armarna och ta en paus. Glömma för en stund. Varva seriösa presskonferenser och tunga artiklar med ett avsnitt av Bäst i test.

Men allt oftare kommer det över mig att allt det här är på riktigt, även om det känns som att jag står bredvid och betraktar alltihop. Middagar ställs in, planer revideras, möten skjuts på framtiden, försök att umgås går i stöpet. ”Vi ses när det blåst över.”

Blåst över. Tänk om det aldrig… nej tack, idag får den tanken förbli otänkt. Det står hur som helst ganska klart att det kommer att finnas ett ”före” och ett ”efter” – och att vi just nu befinner oss någonstans mitt i. Vi är inte så bra på att vara i det distanslösa “mitt i”, tycker jag det verkar som.

Meningslösheten sänker sitt mörker. Varför ska jag överhuvudtaget gå upp idag? Vad ska jag utföra som betyder något? Sätter mig med planeringen inför ett kommande projekt, men kan inte förmå mig att tänka en enda rak och sammanhållen tanke. Allt rinner iväg. Sinnet är uppblandat och poröst, sårbart och ihåligt.

Skörheten.

Den mänskliga skörheten, vi bär med oss i alla lägen, men i vissa stunder kommer den in under vårt skinn på ett helt nytt sätt.

Jag går och lägger mig och släcker lampan. Tittar på stadens nattljus som lyser in genom de tunna gardinerna. De andas som en stor lunga av vindraget från den öppna balkongdörren.

Måste ha syre, måste andas djupt.

Måste leva.

Och då kommer meningsfullheten. Minnet av glöden i alla ögon som jag fått möta under årens lopp. Tacksamheten över att få jobba med att dra fram glitter ur medmänniskor, att få hitta historierna och orden och texterna tillsammans med er som letar och söker.

Min övertygelse om att kreativitet är samma sak som liv har blivit starkare med åren, men i natt blev det en sanning.

Att i tider och stunder av oro och rädsla ha tillgång till sitt språk, sitt uttryck, sin förmåga att formulera. Att förstå och sätta ord på allt som pågår – det är överlevnad. Att ha tillgång till sin kreativa trygghet, att ha kontakt med den, att få sjunka ner i den när allt annat rasar….

… det är att leva.

Och vi måste leva. Nu, mer än någonsin.

Det är skört, men det är det enda vi har.

Det är det vackraste vi har.

[pmpro_advanced_levels layout="div" layout="2col" back_link="0" discount_code="1" ]

Lämna ett svar