Ibland känns det som att vi inte kommer undan nånstans. Som att vi aldrig hinner hämta något inifrån eftersom allt trycks på oss utifrån, alltid något som lockar och drar, en ström av information som måste kollas och hanteras. Alltid krav som ställs: Svara! Leverera! Prestera! När det äntligen blir tyst och lugnt spelar det ingen roll eftersom både sinne och kropp är så uppskruvat att tystanden blir frätande. Det blir svårt att andas. Vi kväver oss själva inifrån. Vi måste vända nu – på oss själva, vårt märkliga sätt att leva, vårt utsugarsätt.

Vi måste skruva ner – på allt. Tempo, konsumtion, leveranstakt, förväntningar. Det är inte så här livet ska se ut, vi är lurade.

Vi förlorar oss själva, vår kreativitet, solidariteten med oss själva, våra medmänniskor och naturen. Undergräver allt som vi lever av och jag vill göra uppror. Även om upproret bara gäller mig själv så tycker jag mig se att det är många som tröttnat nu, som ifrågasätter vad vi håller på med.

Jag vill återta makten över mitt eget liv. Jag vill bestämma när och var jag ska göra saker. Jag vill gå sakta, i takt med mitt humör. I takt med min själ. Den har en långsamhet i sig och när vi går sida vid sida, min själ och jag, mår jag bra.

Då händer det, bara då – när jag går sakta – att jag drömmer fram en idé. En ny skrivövning tar form. En textsnutt, en formulering, ett samband. Frigör sig från alla mentala skruvar som hållit dem fastbundna. De stiger. Blir tillgängliga. Synliga.

Min längtan. När allt annat sjunker undan lyser den av sig själv. Alla krampaktiga frågor löses upp och blir till självklarheter. Floden. Som flyter. Mitt vatten. Lugnt och stilla.

Vi behöver skydda våra inre vatten med våra liv nu. Det är bråttom och det är allvar. För torkan där ute sprider sig till oss alla förr eller senare. Torftiga lögner och bruna toner ödelägger våra sinnen och äter upp färgerna, men det går så sakta att vi inte ser.

Vi har ett ansvar att skydda oss själva från att urholkas och bli tomma skal, utan innehåll. Vi kan stå emot. Vi kan säga nej. Vi kan sluta ställa upp på det här – eftersom det är vi som skapat det.

Sätt dig på tvären. Stäng av. Släck ner. Lämna. Ta med dig själv och gå ut. Möt något annat.

Inte något nytt, utan något gammalt och välbekant.

Din självlysande längtan.

Dig själv.

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: