Våndan av målmedvetenhet – älska processen

Jag står mitt i ingenstans och vill bara skrika. Spindelväv i munnen, barr sticker i de röda stövlarna, svetten rinner längs ryggen och det kliar överallt där jag inte kommer åt. Det enda jag ser är små björkstammar som invaderat hela kalhygget, det är omöjligt att få en överblick och jag har fastnat med foten i en överraskande grop. Myggorna har hittat det perfekta offret.

Det började med en liten prick i ett kart-app. Pricken representerar en blomkålssvamp, en himmelsk delikatess som vi hittade av en trivsam slump förra året. Vi hade planen klar: vi ska hitta årets version. Målmedvetet turas vi om att stirra i skärmen, vrider och vänder på telefonen, tar sikte på pricken. Dit ska vi. Där borta. I den här riktningen. Där framme.

Rakt här. Snett här. Genom här.

Det tar tid. Irritationen växer. Tålamodet rinner iväg i mossan och vi är övertygade om att skogen motarbetar oss. Den sluter sig hånfullt framför oss och gör sig alltmer otillgänglig för varje meter. Jag har för länge sen slutat se mig omkring. Känner inga dofter, tittar inte förundrat på vackra grenar och trädstammar som jag brukar göra, upptäcker inga roliga växter eller andra svampar – jag ska bara fram till pricken.

Målet.

”Jag blir galen! Det här är inte ett trevligt sätt att plocka svamp på!” hojtar jag rakt in i det täta lövverket framför mig, för jag kan inte längre se han som håller i telefonen.

Och när jag står där i gropen och viftar bort ett gäng flugor som aldrig vill ge sig, inser jag plötsligt: det är så här det är för mig att jobba mot ett specifikt mål, att söka en förutbestämd prick. Det blir en kamp som gör att själva jag försvinner. En tung strävan som gör mig ouppmärksam på vilka andra vägar det finns att ta. En energikrävande förflyttning som kräver machete. En machete som hugger ner möjligheterna till andra utvägar och gör mig blind.

”Hey! Vänta! Jag fick en insikt… jag hajade precis en grej…” ropar jag och stövlar efter skärmbäraren, bryter mig genom grenverket och kommer ut på andra sidan. ”Skit i pricken! Jag vill plocka blåklockor istället.”

Resten av promenaden blir ett samtal. Och några blåklockor som jag lägger i min blompress att spara till det isande vintermörkret.

Hittade vi svampen?

Nej. För det är augusti. Blomkålssvamparna finns tydligen inte förrän senare i höst.

Det blev ingen svamp.

Men det blev en insikt.

Och en text.

Avslutar med en fråga: vad tror du skulle hända i ditt liv om du slutade sträva och istället började göra det du längtar efter? Lek med tanken. Och bearbeta den i dina Morgonsidor. Berätta gärna hur det känns och vad du får syn på här i kommentarerna framöver!

[pmpro_advanced_levels layout="div" layout="2col" back_link="0" discount_code="1" ]

Lämna ett svar