Jag gör försök att dra ner på tempot genom att bli bättre på att uppskatta sånt som jag normalt upplever som transportsträckor i livet. Har märkt att jag mår bättre om jag inte forcerar. Att flyta med är så mycket skönare, njutbarare. Smartare.
Men det finns gränser. En av dem går precis innanför dörrarna i tvättstugan. Jag avskyr att tvätta. Det kan bara aldrig bli något annat är en transportsträcka – tro mig, jag har försökt så många gånger.
Hur mindful jag än låtsas vara så är det som att allt pulveriseras så fort jag hänger den där blåa Ikea-kassen över axeln och lämnar lägenheten. Sätter av mot motståndets epicentrum.
Stegen är alltid lika tunga och blir allt tyngre ju närmare jag kommer. Slöseri med livstid. Ospännande. Upprepning. Aldrig något nytt, aldrig någon överraskning. Sortera, slänga in, vänta, plocka ur, hänga, vänta, vika. Vika, vika och VIKA i små högar. Och sen börjar det om. Intill tidens ände. Självklart är jag medveten om att jag låter mig sänkas av något som är ett verkligt I-landsproblem, men i ärlighetens namn: är inte väldigt många av våra problem i det här landet av I-landskaraktär?
Senast jag var där hade klockan precis slagit 7.00 (en annan sak jag avskyr är för övrigt att gå upp…) och jag var väldigt nära gråten. Ingen ska behöva utsättas för detta och jag önskar att jag vore 12 år och helt ansvarsbefriad igen (det var man ju inte, men att skönmåla historien verkar vara en av människans mest älskade sysselsättningar). Jag sorterar slarvigt och slår på alla maskinerna.
När jag återvänder till den hatade platsen en timme senare, har jag druckit kaffe och är därför lite mer vänligt inställd till min egen och andras existens. Jag rentav gnolar på en liten melodi, utan att direkt tänka på vilken. Snart kommer det även ut några textrader.
Banala och barnsliga, vid en första anblick. Geniala efter en liten stund.
De flesta som var kids på 70-talet och befann sig i det här landet fick – frivilligt eller ofrivilligt – en relation till Fem myror är fler än fyra elefanter. Lika många har en relation till den här.
De har gått ur tiden allihop nu – Magnus, Brasse och Eva. En betydande del av vår gemensamma barndom är på så vis borta. Men rösterna finns kvar. I mitt huvud. I min tvättstuga.
”Där är där man inte är
Här är här där man är
Åh här har man alltid med sig
Här har man alltid med sig”
Insikten exploderar i min skalle – det är ju så det är. ”Där” är överallt som inte är ”här”. Och ”här” har man alltid med sig… ”Här” kan ingen ta ifrån mig. Här:et behöver jag inte prestera eller åstadkomma – det finns i mig konstant utan att jag gör något alls.
Som andetagen. Som hjärtslagen.
Det är ju en snabblektion i mindfulness banne mig. Sånt där som man var så bra på som barn, men som vi nu behöver lära oss via kurser och självhjälpsböcker och instruktörer.
Här har vi alltid med oss. Vi behöver inte ens söka. Det bara är. Här.
Jag fortsätter att vika och vika. Och nynna och nynna. Kalsonger i långa banor. T-shirtar med och utan tryck. Lakan och handdukar. Strumpor till förbannelse. Strumpor med melonklyftor, strumpor med vita stjärnor och strumpor med små sushibitar. Ja. Han köpte strumpor med sushibitar på, min unge.
Och plötsligt ser jag dem. Alla små bitarna. Alla små stjärnorna. Jag andas och ser vad jag gör. Jag håller små fragment av mina barns liv i mina händer.
Jag tar upp en tröja och stryker handen över den. ”Don’t grow up, It’s a trap.” står det tryckt på den. Det är jag som köpt den till min tonåring, han som är på väg in i vuxenvärlden. Honom som jag vill skydda från så mycket just nu, kanske mest av allt från att tappa bort det där lilla barnet inombords.
Den lilla ungen som bara är ”här”, i varje stund. I varje sekund levande. Jag vill viska: slarva inte bort den. För det tar sån evinnerlig tid att hitta den igen. Kanske ett helt liv.
Sen piper torkskåpet ilsket.
Och allt fortsätter.
Som om inget hänt.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer