Hejsan!

”Vill du föreläsa om storytelling i en livesändning?” En mycket smickrande fråga (särskilt om den kommer från det anrika Google). Jag borde väl vara glad, antar jag, men jag får mest ångest. Jag är nämligen värdelös på att föreläsa. Alltså, helt vansinnigt usel, tro mig. Faktum är att bara den ställda frågan får mitt hjärta att slå i överlevnadspanik hela magpartiet vänder sig ut och in.

Det fysiska är en sak, det går att hantera (man kan käka betablockerare och kräkas i en för detta avsedd hink). Värre är det med det mentala…

De gånger jag, mot bättre vetande, ändå tackat ja, har all min tankekraft gått åt till en enda sak: oroa mig för att jag ska föreläsa. Inget annat vettigt har min hjärna kunnat ägna sig åt. Vi snackar förlorade dagar – kanske veckor! – av kreativt liv här. Vi snackar oskrivna texter, ofödda idéer, stopp i popcornkastrullen, blockeringar i samtliga funktioner.

Det finns inga tabletter eller hinkar som hjälper mot det.

Too old for this shit?

Men. Det är väl bra att utmana sig själv lite? Borde jag inte ändå tacka ja, som en övning, som en möjlighet att bli bättre? Jag kan ju så mycket, vill jag inte dela med mig av allt?

Jag borde kliva ur min komfortzon, ta chansen, vidga vyerna, bli en erfarenhet rikare, växa som människa. Yadda, yadda.

Nej, tack. Jag har gått och blivit så pass gammal i gården att jag vet vad jag är bra på och inom vilka områden jag vill utvecklas inom. Jag vet också att jag inte längre gör saker på bekostnad av mig själv och min kreativitet. Jag har så mycket jag vill skapa, jag har inte tid att vara paralyserad.

Och det är så befriande! Att det numera är så självklart för mig att värna den inre friden, att inte ängslas eller drabbas av nån sorts påhittad FOMO.

Jag fattar numera grundade och medvetna beslut som ingen kan mucka med.

Jag berättar gärna massor om storytelling och mitt sätt att se på fenomenet – för jag vet att det är ganska unikt och modigt i vissa avseenden. Jag vet att jag lyckas entusiasmera, engagera, inspirera med min närvaro. Men! Det finns andra former som passar mig som hand i handske. Jag skriver, jag coachar enskilda individer, jag kör workshops i mindre grupper – för att jag gör mig bäst i dialogen. Den gör både mig och motparten kreativa, maxar båda sidors kompetenser och styrkor, får oss att bygga uppåt – tillsammans.

Jag är helt enkelt inte bra på att sända eftersom jag behöver den mänskliga motparten för att bli bra.

Så. Egentligen tackar jag nej för att tacka ja – till mig själv.

Vad är ditt “att föreläsa”?

Nu har jag snackat nog om mig själv, men jag ville börja där för att visa hur jag tänker – och därmed bjuda in till lite extra mod som jag tror kanske behövs i en ganska kravfylld samtid där möjligheterna duggar lika tätt som ett hällregn. För att jag tycker att den gängse egenföretagarkulturen som råder är att vi hela tiden ska visa framfötterna, vässa armbågarna och ängsligt befinna oss i sammanhang som ”kan vara bra för dig att synas i”, helst gratis.

Men det är aldrig gratis. Att tacka ja har ett pris – och det priset är vad du i samma sekund tackar nej till.

Tacka bara ja om ja:et inkluderar hela dig och får din mage att pirra, inte vändas ut och in. Tacka bara ja om ja:et inte samtidigt innebär att du tackar nej till delar av dig själv. För tänk på allt du hade kunnat göra istället?

Jaaa:andet är för det mesta positivt givetvis… men ibland är ett nej det mest befriande du kan unna dig. Ahhhh! Let it gooo!

Jag vill ställa dig frågan: vilket är ditt “att föreläsa”? Vad skapar en liknande oro i dig? Vad brukar du säga ja till, trots att kroppen skriker nej? Och hur känner du när du gör det? Är du okej med det – eller plågar det dig? Gillar du att skrämma slag på dig själv (vet många som älskar det läskiga!) eller åker du bara med, slentrianmässigt?

Nästa gång möjligheten uppstår: prova nej:et, åtminstone i tanken. Vad händer i kroppen? Vad öppnas upp? Vilken rebell släpps fri inuti? Vilken effekt får nej:et i dina energinivåer?

Vilka andra möjligheter blir plötsligt synliga? Vilka val finns för dig?

… och ibland vill man skrika: JA!

Men så finns det sådant som kroppen skriker ett rungande JA till… Det gjorde min när jag, efter en mycket fundersam sommarledighet, fattade beslutet att ta Skrivplaneten ut på en ny resa. Jag kände att jag förlorat lite av mitt kul, att jag gått vilse i utifrånkrav, algoritmer och “så här gör du för att driva trafik och tjäna MASSA stålars”-tänket.

Det blev helt enkelt inte lika roligt att skriva längre.

Och så kan vi ju inte ha det på en sajt som ska inspirera till roligare texter, kreativ frihet och mer skrivmod. Så jag lägger om. Här kan du läsa om experimentet. Och här kan du ta del av ett litet hörn i min kreativa process med romanen jag jobbar för fullt med just nu.

Jag hoppas du vill haka på i en ny sorts skrivinspiration!

Det kan bli galet och märkligt alldeles, alldeles underbart.

Glad för varenda en av er som gillar mina grejer!

Hej så länge!

/ Frida Spikdotter Nilsson

PS: Kurserna finns naturligtvis fortfarande kvar för dig som säger JA till att respektera din kreativitet… DS

Köp Efter Morris här:

Prenumerera på nyhetsbrevet: