Hejsan,

Slutet av november och jag tänker på gräsklippare. Hur jag går, fram och tillbaka, upp och ner, puttar den framför mig, smått uttråkad – för det är sent i augusti och det som var underbart i maj har förvandlats till en upprepad plåga och ett nödvändigt ont.

Jag går på samma sätt som alltid, systematiskt och uträknat. För jag har hört att man inte ska klippa gräset på tvärsen eller i konstiga vinklar för då kan det växa underligt.

Men. Så i ett anfall av outhärdlig tristess vänder jag plötsligt och puttar maskinen åt ett helt oväntat håll, snett upp mot skogen. Bakom mig i det långa gräset bildas en stubbig och knallgrön stig. Jag blir plötsligt förtjust. Vänder åt andra hållet och går snett igen. Och igen. Sen rakt över, korsar mina egna stigar.

Snart har gräsmattan ett mönster och marken under mina fötter förvandlas till en form av… ett konstverk?

När jag slår mig ner med en kaffe efter uträttat värv, börjar jag tänka på de där oskrivna reglerna som vi av någon outgrundlig anledning verkar gilla att följa. Inte de livsviktiga – som trafikregler och juridik och bakrecept och sånt – utan de som vi själva sätter, ofta utan att ens riktigt veta varför.

Ni vet vilka jag menar. De där som inte märks när man följer dem, men känns så starkt i kroppen när man bryter. De regelbrotten som får dig att känna dig rebellisk, utan att det syns utanpå. De reglerna som, när någon ifrågasätter, inte alltid är så lätta att försvara utan en viss irritation i rösten – ”Jo… FÖR att…! Det ska vara så bara.”

För att de är ologiska. De är hittepå.

Som föreställningen att man jobbar som bäst mellan 9-17, måndag till fredag. Att man behöver göra saker i en viss ordning eller vid en viss tidpunkt på dygnet. Att man måste klippa gräset när det blivit en viss längd eller bygga upp en text enligt en viss metod, annars kommer den att vara… vaddå… misslyckad?

Men om det vore en lek då…?

Sen tänker jag, där med min kaffekopp: vad skulle hända om vi lekte att livet är en lek? Att det inte är på så blodigt allvar, att vi kan “make it up as we go along” och det finns inte rätt eller fel. Om det vore så – då kunde vi hitta på våra egna regler helt och hållet? På samma sätt som när vi var små och vardagsrumsgolvet var glödhet lava eller badkaret en tremastare med hissade segel.

På samma sätt som att gräsmattan kan vara ett konstverk, skulle livet kunna bli en väv av brutna mentala regler? En snirklig och oväntad gobeläng av dina egna vägar, tolkade på ditt sätt, utförda på det sätt som passar dig. Utan begränsningar.

Ja, helt oflummig framstår jag nog inte, det inser jag. Men jag önskar mig bara en sak i julklapp: fler kastade mentala hinder, fler brutna regler. Färre interna regelböcker och fler frigjorda inre världar.

Fler vackra vävar. Och ingen skulle vara den andra lik.

Kanske värt att ta en reflektionspromenad (givetvis enligt 2-metersregeln och alla tänkbara restriktioner…) och fundera: Vad är dina regler? Hur kan du få känna rebellhjärtat pumpa oftare?

Mall för kreativ kommunikationsplan

Innan du går kanske du vill hämta den här som jag har satt ihop – en mall för att skapa en kreativ kommunikationsplan. En lightvariant av Storyplanen, kan man säga. Men i alla fall något att börja med för dig som känner att du vill få in mer personlighet, mer storytelling, mer vibb i din företagskommunikation.

Det är en mall… men det finns inga regler, det vet du va?

Hoppas du får roligt med den! Hojta på frida@skrivplaneten.se om du har frågor, funderingar eller reflektioner som du vill dela. I’m all ears! Eller snarare words…?

Nu. Kastar vi oss vidare in i det sammetslena novembermörkret som snart förvandlas till december. Kramar de vi får krama, zoomar med de andra och kommer ihåg att skicka ett och annat överdrivet välformulerat och genomtänkt sms eller mail till människor vi tycker om.

För att det är roligt att få höra att man är sedd – och skönt att få tala om det.

Hej så länge!
/ Frida Spikdotter Nilsson