Hejsan!

Ni som följer mina olika sociala konton vet förmodligen att jag spenderar en hel del tid på ett litet torp i Sörmland, en plats jag älskar att vara på, men som också bjudit på en del motgångar och utmaningar genom åren. Mitt första lärorika år som ensam ägare efter en ganska uppslitande skilsmässa blev till och med en liten bok. 

Hon är en old lady, en bra bit över hundra år nu. Sånt ska man ha respekt för, men min styrka prövas gång på gång – såväl den fysiska som den mentala. Hon gör mig euforisk och driver mig till vansinne, ofta inom loppet av samma timme.

Det kära huset har lärt mig mer om mig själv än alla terapeuter jag någonsin gått hos. Det ligger en överraskning och ett fullständigt ändrad plan bakom varje planka. Lite som livet självt, med andra ord. 

Okej är perfekt

När vi ännu en gång drar igång nåt byggprojekt som ingen av oss egentligen klarar av, blir det ofta inställningen som får avgöra hur vi bedömer slutresultatet. Vi tar ett steg tillbaka, glor på varandra och konstaterar som vi brukar: ”Det blev inte perfekt, men det blev okej.” 

I början var det frustrerande att det aldrig blev ”perfekt”, att det alltid bara blev ”okej”. Nu älskar jag det! Det är nämligen den yttersta friheten: att det duger som det är. Älskar att vi blivit så förlåtande mot oss själva, älskar att vi vågar prova istället för att hämmas av att vi inte är några proffs. Älskar hur vi utvecklat förmågan att se kreativa lösningar, hur vi lärt oss att kompromissa, acceptera läget eller tänka om – eller släppa fram lite storhetsvansinne och se hur långt det kan ta oss.



Den här är något som sipprat in i övriga livet, har jag märkt: okej är perfekt. Jag vill ha sned äkthet och icke-polerad yta mer än någonsin. Verklighetens kärva sanning och den kreativa kompromissen vill jag ha. Hellre ilskeskriket och den tappade sugen än det ansträngda leendet och den svalda gråten. Jag vill inte ha uppvisning och filter – jag vill ha liv på riktigt. 

Tänk om vi hade kunnat mötas i sprickorna, träffa varandra i det mänskliga – istället för att föra nån sorts battle för att till varje pris undvika att råka visa våra verkliga jag. För så känns det ibland. Vi sminkar, färgar och filtrerar bort sanningen – och till slut blir det bara en kuliss kvar. Och vilken värld befinner vi oss i då? Vilka människor blir vi i den världen? 

Vilka blir vi inför varandra? 

Pappersdockor och själlösa photoshopkopior.


Dumpa sandsäckarna

När det kommer till text som jag själv producerar vill jag gärna ha det ”perfekt” – men jag vet aldrig vad det faktiskt innebär… För hur långt är ett snöre och när är en text klar? Med tiden – och med torpet! – har jag lärt mig att släppa taget och se vad som händer. Låter orden dansa vidare utan mig, bjuda upp er, svepa med er, föra er någonstans som jag inte har kontroll över. 

Läskigt, vidrigt och alldeles, alldeles underbart. 

Jag vill mana er som kommunicerar att dumpa sandsäckarna (som jag vet att många av er släpar runt på) och låt era texter få komma ut och flyga. Prova! Polera inte i all evinnerlig tid – ut och kör på. Ju mer ni publicerar, desto roligare blir det – och framförallt mindre läskigt. 

När kommunikationen lämnar dig så är den fri att stiga mot himlen. Fri för tolkning och bortom din kontroll. Och det behöver inte vara perfekt. Det behöver på sin höjd vara okej, huvudsaken är att du haft engagemang i uppgiften. Att klackarna sitter i taket. Att rytmen finns. Att tonen hörs. Att hjärtat slår och svetten lackar. Att natten är lång, skorna bekväma och blickarna djupa. 

Engagemanget. Det är det enda som betyder något. Resten duger som det är. Resten duger som ”okej”.

Ut och skriv! Ut och kommunicera! Ut och berätta! Minns att perfekt inte finns. 

Skrev för övrigt den här texten som kanske kan hjälpa dig som behöver en kick i att skita i perfektionen – för i varje skavank finns en berättelse.

Förresten. En annan sak som vi ofta säger mellan torpets väggar när vi står och betraktar allt det halvfärdiga: ”Det blir bra när det blir klart.” 

Men grejen är: det blir aldrig klart. 

Och tur är väl det. För när det är klart är det slut på allt det roliga.

Hej so long! 
/ Frida Spikdotter Nilsson 

P.S. Du som vill följa mig på mitt lite mer ”privata” Instagramkonto (inte bara torp, vardag också…) är välkommen till @spikdotter – eller @skrivplaneten om du inte redan är där.  Eller adda mig på Linkan – här är min profil. Där skriver jag mest om… ja… storytelling. Kreativitet. Knäppa grejer som flödet att haka upp sig en stund, för det tycker jag LinkedIn behöver. D.S.

P.S.2 Just det! Jag har bytt lite titlar på mina Storyplanprodukter för att jag ville, kunde och för att det blev tydligare vilka satans grymma grejer det är. Så här har du dem nu:

Berätta din story – skapa och skriv levande storytelling för sociala medier: individ och egenföretagare

Skapa din egen storytelling-workshop – storyn som kulturbyggare: övningar för team, grupp och företag

Tipsa gärna egenföretagare eller storytellingnyfikna chefer eller teamledare! Fler behöver få njuta av dessa två storydiamanter. D.S.2

  • Lyft din kreativa förmåga – ett mail i veckan under ett år
    1.190kr inkl. moms
  • 8 skrivövningar i 8 veckor – mailkurs
    250kr inkl. moms
  • Kurs: Medveten kreativitet – skapa en kreativ vardag
    4.900kr inkl. moms