Under mina år som redaktionschef köpte jag regelbundet bilder från olika bildbanker till våra artiklar. Från början var det roligt, men ju längre tiden gick desto svårare var det att hitta något som inte kändes smetigt eller upprepande. Samma mönster återkom oavsett vilken bilddatabas man vände sig till: kreativitet illustrerades med penslar i regnbågsfärger, innovation med personer som hade olika symboler ovanför huvudet och teamwork med leende människor runt ett bord med uppslagna laptops och papper i lagom slarvig oordning.
Sökte man på “kommunikation” fick man alltid upp minst fem bilder på en… megafon?
Va? Jag hade så svårt att förstå. Att kommunicera – är det att skrika högt? Är det så man generellt tänker på att nå igenom bruset?
Kommer osökt att tänka på ett barnkalas jag arrangerade för en av mina ungar när han fyllde fem år. Älskar att fixa fest och gick all in på upplevelse, naturligtvis hade vi fixat skattjakt. Eftersom jag även är en “alla ska med”-person var halva bygdens femåringar inbjudna så det var ett ganska gediget gäng att försöka nå ut till när det var dags att leta skatt. Jag samlade ihop gruppen i mitten av den stora lokalen men det var omöjligt att få kontakt. Ljudnivån hade aldrig godkänts av ett skyddsombud. Föräldrar som stod vid sidan av började skrika åt sina respektive avkommor att de skulle vara tysta, men det var lönlöst. Hela klungan skrattade, skrek och hoppade omkring.
Jag var generellt uppgiven och började ifrågasätta hela projektet. Kände hur vattnet som jag tagit mig över huvudet sakta började sippra ned utmed tinningarna i form av svett.
Då fick jag en impuls och satte mig på huk, sänkte rösten och började viska fram instruktionerna för skattjakten.
Gruppen tystnade och allas uppmärksamhet riktades till den viktigaste punkten i rummet: hon som pratade om godispåsar och hur man kunde hitta dem.
En minut senare var volymen återställd och galenskapen fortsatte.
Men budskapet hade nått fram. Tonen nådde genom bruset, på en ganska oväntad frekvens.
Att skrika högst är inte alltid det mest effektiva. Att berätta det största, kränga det värsta, vräka ut allt på en gång kanske inte är vägen fram till mottagarens uppmärksamhet. Att kommunicera i rätt ton, på en mjuk och lyhörd frekvens, där du kan använda hela din repertoar och spela på rätt strängar – det fungerar…
Och är din story tillräckligt förankrad i ditt hjärta och förenad med din vilja och längtan att nå ut med den, då kommer den att höras ändå. Den kommer leta sig fram till din mottagare.
Och så står ni där.
Hjärta mot hjärta.
Köp Efter Morris här:
Senaste kommentarer