Berättelsen finns i dina rum
Stentrapporna tornar upp sig. Det ekar mäktigt, ett mänskligt eko. Lågmälda röster från omslingrade kärlekspar och vänner i armkrok. Skrattande grupper som pekar och viskar mot det höga taket som försvinner upp i himlen och aldrig tycks ta slut. Lösrycka ord och meningar som går bredvid mig uppför trappstegen. Små öar av mänsklighet i ett hav av konstverk som tar med oss på tidsresor genom penseldragen. Jag går genom rummen. Rör mig sakta och respektfullt mellan intrycken. Färger. Dova och gnistrande. Som sammet och sten. Hud som lever på dukar som bevarats genom åren när jag inte ens fanns...
Läs mer

Senaste kommentarer