Frida Spikdotter Nilsson

När jag gifte mig en gång i tiden så fanns det papperstidningar och dessa läste man, till exempel vid frukostbordet. Jag tyckte mest om kulturdelen, hyfsat lokala news och dödsannonserna. Det hänger säkert ihop på något sätt, men jag vet inte exakt hur. På familjesidorna fanns bilder på bebisar och bröllopspar. Vi satte själva in en sån annons. Det var väl som dåtidens instagram kan jag tro. Det här tilldrog på det exakta nollnolltalet. Ack ljuva trycksvärta. För det mesta var det unga par på bilderna. Slöjor och leenden och krusidulliga hår. Jag hade krusidullhår, på den tiden mörkrött, men ingen slöja. Jag log ungefär som Mona Lisa och såg bort, lite skälmskt. Det var i alla fall tanken. När jag ser den bilden idag förstår jag inte vem hon var. Men det är väl så livet håller på med oss. Kastar omkring oss mellan åren tills det bara är en skinntorr slamsa av det forna jaget kvar. Då och då var det äldre par som hade gift sig. “Äldre” förmodligen. Jag tittade på dem med mina 28-årsögon och minns att jag tyckte synd om dem. Ett litet medlidande steg i mig. “Stackars dem. Så himla gamla och så himla nygifta.” På något vis tyckte jag att tydligen att det var oförenligt. Lite som att ha gummistövlar när det är sol. Komma en hel dag för sent till tåget....

Så till vida man inte är född till rockring, så ska man inte förutsätta att saker och ting går i cirklar – även om det känns som att de gör det. Jag har faktiskt aldrig varit med om att jag lyckats sticka så här jävla många järn i elden samtidigt? Minns med avund, den version av mig själv som tiggde och bad att få grilla korv i kakelugnen i mitt gamla flickrum. Det blev inte särskilt gott, men det var åtminstone lagom antal grejer. Det var en korv, that’s it. Inte ett helt gatukök. När detta sker (kan inte skylla på någon annan än mig själv, vilket min blivande man gärna påminner mig om) så är det lätt att tro att man förvandlats till en rockring. Ingenting kommer framåt, allt vara snurrar runt, runt medan man, med frenesi, försöker hålla takten. Man har fullt upp med att flytta omkring de olika järnen, hålla dem på lagom avstånd till glöden, se till att inget svalnar eller ännu värre – bränns vid. Ta det lugnt, människa, tänker någon. Men det är det som inte går. Det har blivit allt svårare med åren och jag har en teori kring det. Jag tror att, ju mer man formar sitt liv som man vill ha det, desto mer liv vill man leva. Och när man håller på sådär och, så att säga “lever”, så...

Jag köpte en växt. Den kostade en tredjedel av ursprungspriset och det fanns bara några sorgliga exemplar kvar. De stod på ett undangömt bord i julrusningen. Bladen hängde och några var bruna, döda. Krukan var lätt och snustorr. Helhetsintrycket var en sorts vemodig oduglighet. Ingen ville ha de här blommorna och jag kom att tänka på Gunnar i Rasmus på luffen. Den lilla barnhemspojken med rakt hår som ingen ville hämta eftersom alla valde flickor med lockigt hår. Detta var Gunnar i klätterväxtformat. Jag slog till. 44 kronor. Sen gick vi en bit med Gunnar inslagen i papper för vi skulle på julkonsert. Det var kallt. Jag tänkte: “han överlever aldrig detta” och “vad har jag gjort, jag har ju niohundra klätter-Gunnars hemma redan”. När jag kom hem tog jag bort silkespapperet och jag kan svära på att jag hörde ett svagt “tack” när jag ställde honom i fönstret. Jag knipsade av de bruna döda grenarna och tittade på bladen, ljust gröna med stänk av silver. Prenumerera på mitt nyhetsbrev! Nu har den stått i fönstret intill min dator under ett par veckor. Den har blivit ett betydelsefullt sällskap och jag tänker: går det bra för Gunnar, så kommer det gå bra för mig. De grenar som klarat sig sträcker sig upp ur krukan, mot något, som att han ser och förstår, som att han vill visa mig något...