Nyhetsbrev

Nyhetsbrev december 2020 Hejsan, Låt oss för en stund låtsas att allt är som vanligt, bara genom det här nyhetsbrevet. Vi leker att de kommande veckorna spenderas tillsammans, att vi hänger i gäng, firar och umgås – som om det inte fanns några restriktioner eller förhållningsregler.  Minns ni? Those were the days! I de där sammanhangen avlöser samtalen varandra. De kan bölja fram och tillbaka i timtal och inte sällan kommer man in på ämnen som är högst interna för den lilla gruppen som firar högtiden ihop. Gemensamt sitter (eller ligger?) vi utspridda i soffor, på stolar, på golv...

Hejsan, Slutet av november och jag tänker på gräsklippare. Hur jag går, fram och tillbaka, upp och ner, puttar den framför mig, smått uttråkad – för det är sent i augusti och det som var underbart i maj har förvandlats till en upprepad plåga och ett nödvändigt ont. Jag går på samma sätt som alltid, systematiskt och uträknat. För jag har hört att man inte ska klippa gräset på tvärsen eller i konstiga vinklar för då kan det växa underligt. Men. Så i ett anfall av outhärdlig tristess vänder jag plötsligt och puttar maskinen åt ett helt oväntat håll,...

Hejsan! Den kom på posten och det tog två koppar kaffe att läsa ut den: Creativity – A short and cheerful guide. John Cleese säger det kärnfullt, träffande och konkret och jag älskar honom för det. Redan samma kväll fick jag en förunderlig insikt som tog mig med storm. På typiskt Cleese-manér var det en gaffel som fick poletten att trilla ner. Tillsammans med en kär vän och kollega befinner jag mig sen i somras mitt i ett experimentellt manusprojekt. Vi trevar oss fram och har ingen aning om vart vi ska. Det enda vi vet är att våra hjärnor passar ihop...

Hejsan! “Hela världen är full av genier – och du är ett av dem.” Hennes ögon tårades på andra sidan bordet. Hon tog en sipp från sin kaffekopp och tittade ut genom det stora kaféfönstret, fäste först blicken långt bort sen tittade hon rakt på mig genom tårarna. “Men det känns inte så.” Nej. Det känns verkligen inte alltid så… Vi jämför oss, vi känner oss små, vi tvivlar och tvekar på vårt eget värde, vår egen meningsfullhet. Och från alla håll och kanter blåser alla andras framgångar som höstlöv i virvelvinden. Lämnar oss inte ifred, blir grus i...

Hejsan! Det hände mig något fascinerande för en dryg vecka sen som jag gärna vill dela med mig av. Jag är en sucker för insikter och det här gav mig en rejäl sådan. Kanske vill du prova själv? Tänkte jag.  Är inte så mycket för personlighetstester egentligen, jag tror människor är för komplexa för att vara möjliga att ringa in med några simpla frågor. Vi är så mycket mer än ett påstående, en bokstavskombination eller en färg. Men, detta till trots: häromveckan gjorde jag ett test i alla fall (vilket i sig är ett bevis på hur oförutsägbara vi är…), inför ett möte...

Hej på dig!Ska vi snacka självcensur? Jag tycker det. Förloppet brukar se ut så här (och kan ta kortare tid än en minut): en idé eller impuls som ger sug i magen, en önskan om att uttrycka något stort eller litet, ett bubblande, som en liten gejser inuti. Ni vet hur det känns. En vilja och en lust. Sen den intellektuella filten: jag kan inte, vad ska andra tycka, det här är inte min grej, vem är jag att tro, tänk om någon blir sur, mina resonemang är ointressanta och förresten håller de inte måttet. Nej. Jag skiter i det. Jag försöker...

Hej i våren, Den här tiden på året gör mig alltid så nostalgisk. Det är något med de flyktiga färgerna, de söta dofterna, de dammiga gatorna. De är förankrade i barndom och frihet, så lätt att sjunka tillbaka genom tiden och vilja stanna där i enkelheten, ansvarsfriheten. Att cykla fort, klättra högt, kasta långt. Ljusa kvällar utan slut, svala lakan och nattöppna fönster mot mystik, mörker, vuxenröster och evigheten. De där stunderna som var så långa då, men så sekundkorta nu. Minnet famlar efter dem. De är som genomskinlig dimma över en spegelblank havsvik – går inte att ta,...

Nyhetsbrev april 2020 Hejsan! När bilen passerar Södertälje tänker jag att det var en evighet sen jag var så här långt hemifrån. Över 3 mil. I veckor har jag, precis som alla andra, vankat i mina hemkvarter, gått mellan köksbordet och kylen, ner till mataffären. Hem igen. Som ett djur i bur. För varje dag har stegen blivit lite tyngre, inte för att det varit svårt att gå, utan för att det inte funnits tillräckligt med energi. Tiden känns utdragen på nåt vis, samtidigt som den går så enormt fort. Hur länge har detta pågått? En månad? Ett år?...

Hej medmänniska! Sitter här och väger orden och det enda som kommer upp som inledning på det här nyhetsbrevet är: ”Jag är 47 år och jag längtar efter min mamma.” Är det inte så vi alla känner just nu, oavsett ålder? Har aldrig känt mig så liten på jorden som nu. Det är svårt att skriva i stormens öga utan att smeta respektlöst med texten. Tillvaron vibrerar av så mycket galenskap och oro – min egen och andras. Den skymmer sikten. Vi växlar fokus mellan den verklighet som är nu – och den som var förut, när allt var...

Well hello dear fellow resenär! Jag har skrivit om det tidigare: görandet som ångestdämpande åtgärd. Det är nåt med passivitet som göder känslan av otillräcklighet, håller du med? Det man gör kanske inte blir bra, inte blir som planerat, inte blir som man vill – men görandet i sig lättar åtminstone på trycket. Snack blir lätt till fritt svävande ”borden” och ”måsten” och olusten växer till en känsla av oduglighet. Hur kommer man över den där puckeln då? Hur lämna snacket och kliva in i verkstaden? Det finns säkert massa smarta psykologiska tankeknep som ska funka, sänka trösklarna och...

Hej på dig! Stephen King har en passage om sitt skrivbord i boken Att skriva: en hantverkares memoarer. Han berättar att han drömde om att ha ett stort, tungt, massivt, respektingivande skrivbord där han skulle sitta och författa. Skapa. Idén om det stora geniet. Bilden var glasklar. Till slut skaffade han det efterlängtade jättebordet, men vid det laget var han så djupt nere i sitt alkoholmissbruk att han knappt märkte att han satt vid det när han jobbade. Bordet blev långsamt en symbol för misslyckandet, en belastning. Han fick tänka om. Väl ute på andra sidan köpte han ett...