Artikel

Det är mycket som är tungt med att driva eget företag, de som påstår annat ljuger (vill jag påstå dårå…). Allt hänger liksom på dig. Utan dig blir inget gjort. För du är hela företaget. Men det innebär ju också en oerhörd frihet. Och det är väl den friheten som vi egenföretagare inte klarar oss utan. Vi (läs: jag…) blir kanske galna och vansinniga av att något ska tala om för oss vad vi ska göra eller vem vi ska vara. Jag har varit anställd en kort period i mitt hyfsat långa liv. Det var fint, för jag mötte...

Det där eviga rådet. Jag har fått det och jag har givit det till andra, senast igår i ett telefonsamtal. Och jag menade det. Verkligen. Det är ju sånt man säger – och menar. Utan någon vidare analys av innebörden. (Och den ljuvliga skapelsen jag pratade med är ju underbar i hela sin existens! Den som ändå vore som hon…) Jag däremot… Jag behöver nog justeras lite ändå. Jag behöver nog skärpa mig lite och sträcka på mig för att passa in bland alla snygga och framgångsrika. “Var bara dig själv”. Det enklaste, det var ju så vi föddes....

Ibland blir jag så extremt frustrerad och mycket sömnig. Precis allt ska mätas i effekt och “ROI”. Allt som inte genererar pengar verkar räknas som bortkastad tid. När jag sysslar med coaching och rådgivning kring storytelling, börjar jag alltid med att försöka sudda ut den där lönsamhetstanken. Försöker få klienten att tänka bortom stålars – som om pengar inte fanns. Den krampaktiga lönsamhetstanken lägger nämligen locket på kreativiteten, har jag märkt. Den leder oss hela tiden bort från det vi vill och tränger in oss i den själlösa borde-fållan. Äkta kreativ storytelling handlar inte i första hand om lönsamhet...

Böcker kommer till mig, så brukar det vara. Det är sällan jag behöver fundera över vad jag ska läsa, sidorna drar mig till sig och ber om min uppmärksamhet. Titlarna liksom suger tag och vägrar släppa. Ofta förstår jag inte varför, men jag litar på att de vet bättre än jag. Det stämmer för det mesta. Jag har också många gånger slutat läsa halvvägs. Det är som att det bli mättat. Jag behöver inte mer, inte just då, inte av just den boken. Då släpper den mig och tackar för sig. Lämnar utrymme för nästa bok. Och nästa. Undrar...

Mörkret kryper närmare, sänker sig tidigare, stannar kvar längre. Man är van, samma sak har skett så här års så länge jag kan minnas, åtminstone tillbaka till 1974/75 där nångång. En trygg deppighet tar plats, en melankoli som inte riktigt släpper. Korta, intensiva stunder av “nu jävlar” krossas när som helst till grus och blir genast “jag vill sova fram till mars”. Men man sover bara till nästa morgon, om ens det, och då känns allt annorlunda igen och man tänker “nu jävlar”. Sådär håller det på.Jag gillar hösten, det gör jag. Den är anspråkslös och stillastående på sina...

Jag hade varit på landet och halvt ofrivilligt hamnat till civilisationen. Plötsligt befann jag mig på ett kafé i Gamla stan, med en bok i näven och en förväntan i bröstet. Jag skulle träffa en person, vi skulle prata skrivjobb, vi skulle prata stories, jag skulle göra nytta – sån där “stadsnytta” som upptagna människor gör. Jag vill inte vara upptagen, inte på det sättet. Men man får inte alltid som man vill. Lite sen och oduschad hade jag hastat iväg, slängt mig rakt ut i lokaltrafiken och på något oförklarligt sätt hamnat mitt i den urbana pulsen, en...

Det händer att jag tänker på den tekniska utvecklingen som temporär. Som att det snart ska återgå till det “normala”. Att jag snart kommer få slappna av och börja prenumera på pappers-DN igen. Att de (vilka “de” är, är för övrigt mycket oklart?) kommer ta bort alla QR-koderna, att kontanterna kommer tillbaka och att vi snart behöver träffa människor igen när vi signar in hos tandläkaren eller betalar våra matvaror. Att man kan ringa till kundtjänst och få ett svar på riktigt från någon som har nervbanor, hud och puls. Att vuxna människor ska ta sig i kragen och...

Som en del av er redan vet håller jag på med en roman. Det är min huvudsyssla för tillfället. Det är underbart och ett litet helvete på samma gång. För mig är det ofattbart hur människor lyckas få ur sig ett par böcker om året, men vi är väl av olika sorter. Jag är den långsamma sorten. Men nu har jag som sagt tagit Fan i båten. Det är bara att fortsätta ro, långsamma årtag över sjön. Stanna upp och titta på näckrosorna. Lyssna till den mörka tystanden. Betrakta ringarna på vattnet. Vänta. Vänta. Vänta på orden. Och inte...

Sökordsoptimering. Det är väl det som det betyder, SEO? Eller Search Engine Optimization – eftersom svenskan aldrig räcker till om man vill låta som att man har riktigt koll på läget och vet vart man ska här i livet. Optimera. Effektivisera. Så less på’t. Less på algoritmer och likes och anpassningar för att olika former av system ska vara nöjda. Less på att underkasta mig och hela min kreativa person för att klämma in mig själv i en digital mall som ger mig själsliga skavsår och lust att duscha. Nej. Nu så. Nu får det bli annat om jag...

Kreativitet tar tid, men inte sån tid som vi har ont om. Inte sån tid som planeras upp i kalendrar eller som går för fort eller rinner ut. Den vill snarare ha en sorts parallell tid, en tid som finns under vår vanliga klocktid, en tid som pågår vid sidan om den som vi panikartat stressar omkring i och försöker göra det bästa av. Den befinner sig på ett annat plan än våra måsten och borden. Kreativitet följer nämligen inte samma fysiska lagar och regler som annat i tillvaron. Äpplet faller inte alltid nedåt. Ibland faller det uppåt eller...