Mörkret kryper närmare, sänker sig tidigare, stannar kvar längre. Man är van, samma sak har skett så här års så länge jag kan minnas, åtminstone tillbaka till 1974/75 där nångång. En trygg deppighet tar plats, en melankoli som inte riktigt släpper. Korta, intensiva stunder av “nu jävlar” krossas när som helst till grus och blir genast “jag vill sova fram till mars”.

Men man sover bara till nästa morgon, om ens det, och då känns allt annorlunda igen och man tänker “nu jävlar”.

Sådär håller det på.

Jag gillar hösten, det gör jag. Den är anspråkslös och stillastående på sina sätt. Löven förmultnar i lugn och ro, träden står upp och sover som enorma hästar i parken, i skogen. Allt tappar sin färg och ögonen får äntligen vila från intryck.

Man tänder ljus, låter skrattet och umgänget stå för värmen, brygger stora härliga koppar….

Va fan håller jag på med? Jag snackar om hur det skulle kunna vara, inte om hur det verkligen är. För så där är det verkligen inte. Dessutom använder inte jag ordet “härligt”.

Jag skriver det här, sammanbiten och med andan i halsen. Jag har tusentals ord kvar att skriva i min bok – deadline sista oktober och trådarna fladdrar löst som fransarna på en trasmatta. Inget hänger ihop, det är stora hål i storyn och när jag redigerar delar av den sträcker jag mig efter skämskudden och kvider och lider för min lektör har sagt att jag ABSOLUT inte får stryka just nu.

Hon kan ha rätt i det, för börjar jag kommer antagligen stryka allt. (Det har jag redan gjort en gång och upptäckt att det tar ett år att skriva tillbaka allt igen.)

Hittills har jag drygt 400 sidor halvt oläsligt, inte sammanhållet, håligt, ologiskt material som bitvis är brilliant.

Skulle det varit ingredienser i ett recept skulle ingen kock kunnat göra något vettig av det – men jag måste förvandla allting till en kulinarisk anrättning. Jag känner doften, ser råvarorna, har knivarna slipade och ugnen på 225 grader – anar att jag kommer få ihop en rätt som aldrig har lagats förut, men hur…?

Det vet jag inte än.

Så några härliga koppar och några varma garv är det inte tal om. Det är kakel, pannben, rödvin och sena nätter. Det är tårar och svett, förhoppningsvis inte blod, men det skulle inte förvåna mig om det ändå sker.

Det är ett virrvarr av tankar och en järnvilja som jag egentligen inte har – men måste ha. Det är problem jag inte kan knäcka – men som jag måste knäcka.

Det är framförallt att kväva den där inre rösten, få den att hålla käften – trots att den skriker i mig timme ut och timme in. Den som säger att jag inte kommer greja det här. Den som skriker att jag inte är en författare, att alla andra kan utom jag, att jag är för lat, att jag ska läsa ännu en bok om HUR man skriver för hur kan jag veta något om hur man skriver en roman?

Det är då jag tar mitt huvud och går ut i parken. Tittar på alla försvunna färger, vilar min sargade blick, riktar mina skärmtrötta ögon mot löven som faller och faller.

När jag gör det blir det tyst för en stund.

Det behöver vi. Tystnaden, vår egen tystnad. Friden inuti.

Utan den kan vi aldrig känna “nu jävlar”.

Och det måste vi.

För det är “nu jävlar” som är att leva.

  • Skapa din egen storytelling-workshop – storyn som kulturbyggare: övningar för team, grupp och företag
    5.900kr inkl. moms
  • Berätta din story – skapa och skriv levande storytelling för sociala medier: individ och egenföretagare
    2.900kr inkl. moms
  • Lyft din kreativa förmåga – ett mail i veckan under ett år
    1.190kr inkl. moms